Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Osmanernas kultur under rikets blomstringstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
osmanerna alltifrån början lifligt intresserat sig för artilleriet. Redan Muhammed II
hade för att gynna denna gren af militärväsendet tillkallat kanongjutare och
instruktörer från Tyskland och Ungern. Redan under Bajasid II fanns topdji eller
artillerikåren, hvars antal under Selīm I steg till 1,000 man. Suleimān egnade sedan
sin hufvudsakliga uppmärksamhet åt utbildningen af ett lätt fältartilleri och det
därför erforderliga transportväsendet.
En stor börda för de osmanska härarne utgjorde af gammalt den oerhörda tross
de måste föra med sig, då de under sina marscher i Ungern och Persien vanligen
hade att tåga genom förut utsugna trakter. I den här, som år 1529 belägrade
Wien, funnos t. ex. icke mindre an 22,000 kameler, som alla togos i anspråk för
mjöltransporten. Därtill kommo vanligen lika många mulåsnor. Dessa sköttes af
vojnak-truppen mest bestående af bulgariska bönder, som tjenade utan sold, endast mot
skattefrihet och vissa andra förmåner.
Under marschen utgjorde det lätta artilleriet jämte vapensmedernas kår, de s. k.
djebedjis förtruppen. Därtill slöto sig janitscharerna, följda af sin aga med de
båda militära öfverdomarne och räkenskapsförarne. Sedan kom sultanen själf,
omgifven af sina hustrupper och sin lifvakt. Bakom honom hade fälttecknen sin
plats, riksbaneret, som alltifrån Selīm I var profetens fana, och de sex standaren
för de olika härafdelningarne samt de besoldade sipāhis sex mindre fanor. Centern
afslutades af storvisiren och de öfriga visirerna med deras talrika följe. Först därefter
kommo Rumiliens och Anatoliens båda begler-bejer med länsrytteriets hufvudmassa;
på ett fälttåg i Europa hade den förre, på ett fälttåg i Asien den senare försteget.
Eftertruppen bildade tross- och proviantkolonnerna.
I början af en drabbning ryckte de båda begler-bejerna fram i förtruppen, hvarvid
den vänstra flygeln ansågs som hedersposten. De båda flyglarne förstärktes af
hvar sin afdelning fältartilleri och ākindjis. Till dem anslöto sig sipāhis, under det
att janitscharerna stodo något längre bakåt i centern. Bakom dem hade sultanen
med fälttecknen och Höga Portens dignitärer sin plats.
Alla europeiska sagesmän berömma enstämmigt disciplinen i den osmanska hären.
Där fanns hvarken vin, spel eller fala kvinnor, som aldrig saknades i de samtida
europeiska härarne. Kriget mot de otrogne fattades som en verklig, religiös plikt,
något som mäktigt bidrog till, att under den osmanska härens blomstringstid
muhammedanerna sa ofta besegrade de kristne.
Osmanerna voro, enligt hvad hela deras historia vittnar om, hänvisade till
landkriget, och endast tvingande omständigheter, icke deras egen böjelse, förde dem ut
till sjöss. Venezianernas seger vid Gallipoli den 29 maj 1416 inpräglade hos dem
grundligt nödvändigheten af att skaffa sig en flotta. Men först Muhammed II
häfdade det osmanska namnets anseende äfven till sjöss. Tidigt på våren 1456 lemnade
180 segelfartyg Gallipolis hamn för att hemsöka Egeiska hafvets kuster. Selīm I
fortsatte rustningarne energiskt, och Suleimān uppbringade skeppens antal till 300.
Under hans regering utbredde, såsom redan omnämnts, sjöröfvaren Kair ed-dīn
Barbarossa såsom »begler-bej öfver hafvet» skräck och fasa för det osmanska namnet
ända till Spaniens kuster. Den osmanska flottan saknade emellertid den ryggrad,
som gjorde dess romanska motståndare så starka till sjöss, nämligen en lifskraftig
handelsflotta. I stället var den dessa mycket öfverlägsen med afseende på tillgången
på skeppsvirke, då skogarne vid Svarta hafvets stränder trots rofdriften erbjödo
outtömliga förråd däraf. De erforderliga metallerna hemtades från Moldaus och
Valakiets grufvor. Segelduk åter måste man delvis importera från Frankrike.
Skeppsbyggeriet låg till största delen i venezianernas händer, och arbetarne voro
alltigenom greker, som emellertid till skada för verksamheten icke voro ständigt
sysselsatta i arsenalerna utan sammanhopades vid behof. Likväl väckte den snabbhet,
hvarmed man arbetade i de osmanska skeppsvarfven, icke sällan häpnad i Europa.
Men noggrannheten i fråga om utväljandet af materialet och utförandet af
detaljerna lemnade mycket öfrigt att önska. Den osmanska flottans egentliga kräftskada
bestod emellertid alltifrån början i förvaltningens oredlighet, som oafbrutet
fortplantat sig ända till senaste tid. Redan på Selīm I:s tid öfverlemnades de enstaka
skeppens byggande och utrustning åt kaptenerna själfva. Af dessa uppburo t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
