Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Osmanernas kultur under rikets blomstringstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
skatteinkomsterna, sedan de löpande utgifterna täckts, inflöt i hans skattkammare,
de Sju Tornens kasna. Om den osmanska skattebudgetens storlek ega vi gifvetvis
icke mer an ungefärliga uppgifter. För Muhammed II:s sista regeringsår beräknar
greken Chalkondylas statens samtliga inkomster till 4 millioner dukater. Enligt vene-
zianska relationer åter hade summan vid midten af 1500-talet redan stigit till 10 å 15
millioner, hvaraf årligen 2 millioner inflöto i sultanens skattkammare. Enstaka sul-
taner, särskildt Murad III, hafva där samlat och på sa sätt undandragit affärslifvet
fullkomligt oerhörda summor. Då landet drabbades af någon större olycka, togs
emellertid denna skatt starkt i anspråk, och vid regeringsskiften tömdes den ofta
till följd af janitscharernas fordringar. Som hvarje sultans själfklara plikt fordrade
den offentliga meningen af honom en storartad byggverksamhet, och denna hafva
också endast några få af dem undandragit sig.
All politisk makt hvilade sålunda teoretiskt och länge äfven praktiskt ensamt i
sultanens hand. Men i och med rikets hastiga tillväxt måste visirämbelet, som till
en början i själfva verket endast spelat en förste rådgifvares och medhjälpares roll,
få en alltmer ökad betydelse. Redan Muhammed II upphöjde i den i hans känun-
näme innehållna grundlagen storvisiren till rikets egentlige regent. Som padischac-
kens fullmäktige skulle han i sin hand förena förvaltningens alla trådar och hafva
afgörandet i högsta instans i alla politiska angelägenheter, ja, till och med rätt öfver lif
och död. Som symbol för sin makt förde storvisiren rikssigillet med den s. k.
fagra, den regerande sultanens namnteckning. Äfven i höfceremonielet kom hans
ställning som sultanens ställföreträdare till uttryck. I likhet med denne fick han på
bestämda dagar i veckan mottaga hof- och statsämbetsmännens hyllning, och inför
offentligheten visade han sig endast omgifven af ett lysande följe. Hans palats, där
han samlade omkring sig statens högst uppsatta man till öfverläggningar, blef däri-
genom regeringens egentliga säte, »Höga Porten». Äfven Suleimän I öfverlät seder-
mera i den urkund, hvarigenom han ar 1529 upphöjde Ibrahim Pascha, en son af
en grek från Parga, till storvisir, åt denne en ansenlig del af sin egen härskarmakt.
Under många ar skötte han sitt ämbete i åtnjutande af den honom bevågne sul-
tanens fulla förtroende. Men den familjetvist, som fördystrade härskarens sista ar,
inverkade äfven på hans ställning. Han blef nämligen, ehuru knappast på grundade
skal, misstänkt för att för egen räkning hafva sträfvat först efter Ungerns krona och
slutligen till och med efter själfva den osmanska tronen. Den 15 mars 1536 fann
man honom mördad på sin säng i seraljen, där han bebodde en kammare i sulta-
nens omedelbara närhet. Först hans andre efterträdare, Muhammed Sokolli, en
slav från Ragusatrakten, uppnådde åter en liknande maktställning men var klog nog
att undvika de faror, för hvilka företrädaren dukat under. Han sträfvade icke sa
mycket efter att öka sin makt som efter att samla sig rikedomar. De redan i och
för sig ansenliga inkomster, som hans ställning medförde, förstod han genom sin
besticklighet att öka till sagolika belopp. Paschorna i provinserna måste årligen
gifva honom stora skänker, om de ville behålla sina ämbeten. Sa t. ex. lär den
i Kairo hafva årligen betalt mer an 100,000 sekiner till Muhammed. Genom dödsfall
ledigblifna ämbeten såldes till de högstbjudande. Därtill kommo de utländska
makternas gåfvor. Den tyske kejsaren nödgades i hemlighet tredubbla den årliga
summa om 3,000 thaler, som uttryckligen fastslagits i det närmast föregående
fredsslutet. Venedig köpte ar 1573 en skymflig fred för 15,000 dukater. Detta
exempel från rikets högste ämbetsmans sida verkade naturligtvis moraliskt förstö-
rande på förvaltningens alla grenar. Då Muhammed afled den 11 oktober 1579
(liksom företrädaren för mördarhand, måhända dock som offer för en personlig
hämndeakt), sjönk också ämbetets betydelse hastigt från sin forna höjd. Skälet
härtill var det fördärfbringande inflytande, som utöfvades af haremsväsendet, hvari-
från först Muhammed Köprili ett århundrade senare skulle befria staten.
Samtidigt som Muhammed II åt storvisiren öfverlemnade nästan obegränsad
maktbefogenhet, ställde han vid hans sida de s. k. »visirerna af kopplet» i afsikt
att tillbörligen inskränka densamma. Men denna afsikt uppnåddes icke. Det yttre
tecknet på deras värdighet, de tre hästsvansarne, likställde dem visserligen med stor-
visiren, men deras inflytande blef aldrig synnerligen betydande. Deras antal, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
