Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Den osmanska maktens tillbakagång intill slutet af 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN OSMANSKA MAKTENS TILLBAKAGÅNG INTILL SLUTET AF 1700-TALET.
265
Castelfranco, veneziansk borg på Kreta.
Efter Monuinenti Veneli neWIsola di Creta.
republiken samt Filip II af Spanien och påfven Paul V, och i september samlade
sig de allierades flotta i Messinas hamn. Under Don Juan d’Austrias ledning beslöt
man att uppsöka den osmanska flottan, som låg i Lepantos hafsbukt. Den 7 oktober
kom det där till en strid, som slutade med en glänsande seger for de förbundna
makterna. Men segern utnyttjades icke. Icke ens själfva Lepanto angrep man, ehuru
Peloponnesos’ kristna befolkning endast väntade på tillfälle att resa sig mot osma-
nerna. De allierade drogo lugnt därifrån, och redan nästa ar kunde sultanen till
krigsskådeplatsen skicka en nästan lika stark flotta. Då förlorade venezianerna modet,
i synnerhet som de hade motgångar äfven i Dalmatien, och slöto fred i mars 1573,
hvari de afträdde Cypern. Redan året därpå, den 12 december 1574, afled sultanen,
hvars lifskraft redan länge till följd af utsväfningar varit försvagad.
Hans äldste son, Murad III, besteg obehindradt tronen. Då han som kronprins
ansetts vara en allvarlig natur, väntade man af honom, att han skulle träda i sin
farfaders fotspår. Detta hopp svek han emellertid, i det han snart i ännu högre
grad an fadern hängaf sig åt haremslifvets fröjder och åt sin moder öfverlemnade det
afgörande inflytandet på regeringsbestyren.
Sedan venezianerna hade lemnats i sticket af västmakterna, bemödade de sig
om att uppegga den gamle schacken Tahmäsp af Persien till krig mot sultanen. Ar
1576 blef denne emellertid mördad under en palatsrevolution, och först efter halft-
annat års strider med sina tio bröder kunde hans son Muhammed Kodäbende bestiga
tronen. Detta gynnsamma tillfälle att öfverfalla den sålunda försvagade motståndaren
lät det osmanska krigspartiet icke gå sig ur händerna. Kriget började ar 1578 i
Kaukasus, där osmanerna eröfrade Tiflis och iståndsatte den för bevarandet af deras
välde där betydelsefulla fästningen Kars. Först 1585 lyckades de förlägga krigsskåde-
platsen till själfva Persien och intaga schackens hufvudstad, Tebrls. Dennes makt var
försvagad genom inre oroligheter och ar 1587 måste han afsäga sig tronen till förmån
för sin son Abbas. Då denne var upptagen i rikets östra del af strider med ösbe-
Vårldshistoria HI. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
