- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
282

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Det osmanska riket och Egypten i 19:de och 20:de århundradena

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

282 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
sysselsatta sig med Nedjd, som ju endast lofvade blodig strider och föga vinning.
I maj 1814 dog Saud. Han skildras som ett mönster för en arabisk härskare.
Med beduinscheikerna umgicks han som en jämlike men förstod att genom sina per-
sonliga företräden (framför allt genom den vältalighet - en ännu i dag i Arabien högt
värderad egenskap - som han förstod att utveckla) göra intryck på dem. Han bodde
med sin familj i Derija i ett på bergsslutningen ofvanför staden beläget hus. Hans
enda lyx var hans hästar, hvaraf han lär hafva egt omkring 2,000. Statsförvaltningen
var mycket enkel, men den återställde dock i landet den allmänna säkerheten, som
sedan århundraden varit ett okändt begrepp i Arabien. Rättsvister löstes icke längre
genom själfpantning utan afgjordes genom domare, som voro aflönäde från Derija
och icke hade rätt att mottaga några sportler. För hvarje röfvaranfall .fick den stam,
på hvars område det skett, bära ansvaret. I stället för att utkräfva blodshämnd upp-
muntrades och tvangs ej sällan befolkningen att mottaga böter, hvilket förut ansetts
som en skam. Stammarnes gamla rätt att genom att upptaga en förbrytare i sitt skydd
undandraga honom straffet erkändes icke längre. Straffrätten genomfördes i detalj efter
koranens bestämmelser. De religiösa plikternas uppfyllande kontrollerades med oeftergiflig
stränghet, sa att ett brytande af fastan i Ramadän till och med under vissa om-
ständigheter kunde bestraffas med döden. Godtyckliga pålagor funnos icke, endast
fattigskatten uppbars enligt de i koranen föreliggande bestämmelserna. En tung börda
för de rättrogne voro emellertid krigstågen, då hvar och en måste själf beväpna sig,
hålla sig med hast och betala sina omkostnader utan annan ersättning an utsikten
att få dela bytet. Statsinkomsterna utgjordes af en femtedel af krigsbytet, fattig-
skatten och arrendesummorna från indragna länderier, tillhörande de stammar och
städer, som gjort uppror efter att en gång hafva underkastat sig. Fattigskatten, d. v. s.
den del, som utgick af borgare och bönder, inflöt i statskassan och tjenade utom
till sitt speciella ändamål till att aflöna domare och lärare samt till upprättande och
underhåll af moskéer och offentliga brunnar. Beduinernas skatt inflöt i furstens
privatkassa, ur hvilken han bestred icke blott kostnaderna för sitt hushåll utan äfven
utgifterna för sin lifvakt. Samtliga inkomster af båda slagen uppskattades till half-
annan million Maria Theresiathaler.
Saud efterträddes af sin son Abdallah, som visserligen förut visat sig vara en
tapper krigare men som emellertid nu icke visade sig vuxen den från egypterna
hotande faran. Mehemmed Ali hämnades i januari 1815 sin sons nederlag genom de
betydande förluster han tillfogade en wahhäbitisk här vid Besel. Därpå angrep han
de wahhäbiterna underdåniga stammarne i det vilda berglandskapet Aslr söder om
Tihåma. Vid underrättelsen om hans framgångar erbjödo flere beduinhöfdingar från
norra Nedjd hans son Tusun i Medina sin hjälp mot wahhäbiterna. Därpå
inbröt denne i provinsen Käsim, men tvangs här af Abdallah till en fred, hvari denne
visserligen afstod från de heliga städerna men betingade sig att de scheiker, som
afhållit från honom, skulle utlemnas. Mehemmed Ali vägrade dock att bekräfta detta
fördrag. Han själf hade emellertid lemnat Arabien och gifvit sin adoptivson Ibrahlm
i uppdrag att fortsätta kriget.
I augusti 1816 bröt Ibrahlm upp från Kairo, och väl anländ till Arabien vände
han sig åter mot Käsim. Inför hans sega energi drog sig wahhäbitfursten tillbaka till
sin hufvudstad Derija och inneslöts här i april 1817. Trots de primitiva fästningsverken
måste egypterna belägra staden hela sommaren, då till följd af det stora afståndet från
operationsbasen deras proviantering var förbunden med många svårigheter. I den af-
görande kampen för sin existens gjorde de belägrade ett sådant segt mötstånd, att
stadens fem kvarter måste tagas ett i sänder. Den 9 september 1817 gaf sig Ab-
dallah, som slutligen endast hade 400 man af sin svarta lifvakt omkring sig. Han
blef därpå afrättad i Stambul. Staden Derija jämnades med marken. Ibrahlm in-
satte en turkisk ämbetsman som ståthållare i Nedjd och drog sig själf tillbaka till
Medina.
Mehemmed Ali hade icke samma framgång i södra Arabien. Alla hans bemödanden
strandade på Aslrområdet, hvars invånare under 12 års tid med framgång försvarade
sig mot egypternas angrepp (1824-1837). Sa småningom förlorade Mehemmed Ali
intresset för dessa land, då han till följd af sitt ömtåliga förhållande till Porten fick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:08:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/3/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free