Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De indogermanska folkens förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE INDOGERMANSKA FOLKENS FÖRHISTORIA. 321
__ " . i . i i’ i i .<». Ur de af Akademie der Wissenschaf-
Fragment ät en tokarisk handskritt. ten i Berlin utgifna SitzungsbeHchte.
manska, emedan deras utbredningsområde räcker från Indien till Island. Endast ett
härskande samhällsskikt, den gamla krigaradeln, visar öfverallt drag af en viss ras-
gemenskap.
I historisk tid hafva folken aldrig någonsin utgjorts af »rena» raser. Det indo-
germanska urfolket kan mycket val hafva existerat som en historisk politisk enhet,
men redan denna sammanslutning var säkerligen icke någon »ras». Och äfven om
det indogermanska urspråket fordom hade talats af en enhetlig ras, skulle det likväl
vara fullkomligt uteslutet, att man kunde sätta likhetstecken mellan de nuvarande
indogermanernä och afkomlingarne af denna ras.
Om vi utgå från det antagandet, att de indogermanska språken hafva uppkommit
hos ett förhistoriskt folk, sa framställer sig närmast frågan om detta folks boningsort.
Alltefter den föreställning, som man gör sig om detta urfolk, kommer man till olika
resultat, då det gäller att bestämma dess ursprungliga hemvist. Mycket omstridd ar
frågan, huruvida indogermanernas urhem ar att söka i Asien eller i Europa. Man
kan fullkomligt bortse från Indien och Iran. De indogermanska Stammarnes invand-
ring i dessa land infaller nämligen först i en åtkomlig historisk tid. Medan åsikten,
att Europa varit indogermanernas urhem, för närvarande i mångahanda variationer
ar den förhärskande, höll Joh. Schmidt fast vid deras asiatiska härkomst, i det han
påpekade vissa kulturföreteelser hos de indogermanska folken, som skulle hafva sin
förklaring i ett uråldrigt inflytande från den babyloniska kulturen. Framför allt göres
från denna sida gällande, att indogermanernas decimala talsystem hos hellener, italiker
germaner och kelter genombrytes af ett sexagesimalt. Det ar ju i det babyloniska räkne-
systemet, som talet 60 ar det grundläggande talet. Äfven om denna språkliga företeelse
kommer sig af ett babyloniskt inflytande, hvilket ar sannolikt, kan man emellertid
däraf icke draga någon slutsats angående boningsörterna. Den babyloniska räknemetoden
spelade en viktig praktisk roll. Den låg till grund för mått, vikt och mynt och ingrep
därmed djupt i samfärdseln, hvarför dess verkningar kunde sträcka sig mycket långt.
Af största betydelse för frågan om indogermanernas geografiska utbredning skulle
det vara, om möjlighet funnes att påvisa någon ursprunglig släktskap mellan indo-
germanskan och någon annan språkstam. De försök man gjort att återföra de indo-
germanska och semitiska språken till en gemensam grund hafva varit fruktlösa. Dess-
utom tyckas den semitiska folkgruppens äldsta rottrådar hänvisa till ett område -
det må nu hafva varit i Arabien eller i Afrika - som med all säkerhet icke kan komma
i fråga, då det gäller att bestämma indogermanernas urhem. Däremot finnas talrika
och i hög grad påfallande öfverensstämmelser mellan de indogermanska och finsk-
ugriska språken såväl i ordförråd och stambildning som i deklinations- och konju-
gationsbildning, sa att man åtminstone har ratt att antaga en nära beröring i för-
historisk tid mellan de båda språkfamiljerna. Denna förbindelse skulle i sa fall
gifvetvis vara mycket gammal. Den kunde möjligen hafva egt rum vid mellersta Volga,
väster om Ural, där fenno-ugrierna synas hafva haft sin ursprungliga hemort. Mot
ett steppområde såsom urhem talar framför allt, att där vissa företeelser saknas, hvilka
Världshistoria III. 41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
