Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Indiens geografi och etnografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 R. STtBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
vandrade folk af olika ursprung hafva lagrat sig i åtskilliga skikt. Främre Indiens
befolkning - borlsedt från Ceylon - kan närmast indelas i fyra stora grupper. I
norr bo på Himalayas sluttningar flere folk af tibetanskt ursprung, hvilka torde hafva
inträngt från Högasien. De tala enstafviga, med tibetanskan besläktade språk. Af
den indiska traditionen veta vi, att de invandrande arierna eröfrat landet i långvariga
strider med en mörkhyad äldre befolkning. Återstoden af denna urbefolkning äro de
i Vindhyabergen boende munda eller kolarierna. De äro små och kulturfattiga stammar.
Andra med dem besläktade stammar utgöra de s. k. kolh i berglandet sydväst om
Kalkutta. Nästan hela Dekkan bebos af de talrika e/rawda-folken, omkr. 56 millioner,
af hvilka flere utvecklat en egen, om ock af indiskt inflytande afhängig kultur. Dravida-
folken stå, hvad det yttre angår, mycket nära munda, i det att båda raserna hafva mörk,
stundom svart hudfärg och svart hår. Den vanligen förekommande typen bland munda
har emellertid en bred, platt näsa, medan dravida ofta uppvisa en finare typ med smal
näsa. Äfven i språkligt hänseende äro munda och dravida fullkomligt åtskilda. Sanno-
likt har den nutida dra vidarasen framgått ur ett flertal blandningar. Äfven de hafva
fordom innehaft ett vidsträckt område i Nordindien ända till Iran. Af arierna hafva
de tillbakaträngts till Södern och till Ceylons norra delar. Någon släktskap mellan
de dravidiska språken och någon annan språkstam har hittills icke kunnat påvisas.
En grupp af dravidaspråken har utvecklats till kulturspråk och vunnit en litterär
tillvaro. Hufvudspråket ar tamuliskan (17 mill.), som äfven ar utbredt på Ceylon och
västerut fortsattes af malayalamspråket (6 mill.), norrut af teluguspråket och i nord-
väst af kanaresiskan (10 mill.). Tamil och malayalam äro nära besläktade. I litte-
raturen användes en ålderdomlig språkform. Teluguspråkets litteratur går tillbaka
ända till det elfte århundradet, och de äldsta kanaresiska minnesmärkena tillhöra
åtminstone det tionde århundradet. Vid sidan af de dravidiska kulturfolken stå talrika
barbariska stammar, såsom t. ex. Todafolket. Med säkerhet kan antagas, att dravida-
folken invandrat till Indien och, trängda söderut af arierna, sammansmält med den
svarta urbefolkningen.
Den indiska befolkningens yngsta skikt utgöres af arierna, hvilka såsom eröfrare
hafva utbredt sig från nordväst. Tiden för deras invandring ar svar att bestämma.
Då Rig-vedas sånger uppstodo, hafva de visserligen fortfarande kämpat mot urinvå-
narne, men de hade då redan vunnit öfverväldet. De indiska arierna voro intet en-
hetligt folk, utan de voro indelade i talrika stammar under hvar sin konung. Redan
(le ariska invandrarne torde därför hafva talat ett i dialekter sönderfallet språk. Ur
detta hafva icke blott de olika stadierna i den historiska språkutvecklingen framgått,
utan däri har man äfven att se roten till de mångfaldiga ariska dialekterna, hvilka
hvar för sig alltmer utvecklat en särskild egenart.
I Rig-vedas sånger föreligger indiskan i sin äldsta form. Redan här mötas vi af
ett prästerligt litteraturspråk, som emellertid visar många ålderdomliga drag. Den
fotkdialekt, som ligger till grund därför, talades i det nordvästra Indien och stod ännu
mycket nära iraniernas språk. I formernas rikedom gifver sig Vedaspråkets ålderdom-
lighet till känna.
öfvergången till det klassiska litteraturspråket, sanskrit, betecknas redan af språket
i Rig-vedas yngsta hymner samt i Atharva-veda. Prosaverken från den eftervediska
tiden, Brahmanas och Upanishaderna, uppvisa den äldre formen af sanskrit. Af
grammalikern Panini (omkr. 350 f. Kr.) uppställdes fasta regler för detsamma. Redan
den indiska beteckningen för detta språk såsom sanskrit antyder dess karaktär. Parti-
cipiet samskria betyder nämligen »ordnad, reglerad, fullkomlig, helig». Det betecknar
den förnäma högindiskan, litteraturspråket i motsats till prakrit, af prakrta, »ursprunglig,
naturlig, vanlig,» hvarmed folkdialeklerna kännetecknas. Sanskrit var ingalunda ett
dödt språk, äfven om det i sin egenskap af litteraturspråk var fast regleradt i grammatiskt
hänseende. Grammatikern Patandjali (andra årh. f. Kr.) intygar, alt det talades icke blott
af lärda brahmaner ulan af alla bildade. I det indiska dramat, som häri kan
sagas vara en spegelbild af det verkliga lifvet, tala konungen, de förnäma männen
och brahmanerna sanskrit, medan personer af folket och kvinnor tala folkdialekler.
Endast hetärer och nunnor tala äfven sanskrit, då dessa voro de enda kvinnor, som
åtnjöto en högre bildning. Ett folkspråk var likväl sanskrit lika litet som den borne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
