- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
341

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den indiska forntiden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN INDISKA FORNTIDEN.

341

Indiska krigare.

Väggmålning i ett groltempel i A j anta.

hänvisade till de burgnes »mildhet.» Äfven om redan en krigaradel och ett präster-
skap existerade vid sidan af konungadömet, sa utgjorde de likväl ännu sa länge inga
slutna kaster. De äldsta inderna framträda ännu som ett kraftfullt, tappert folk. Seger
öfver fienderna och rikt byte utbedjas ofta af gudarne. Striden uppfyllde deras
lif. Kappkörning ar adelns ridderliga sport, som senare försvinner. Liksom de
homeriska hjältarne kämpa äfven de indiska adelsmännen på stridsvagnen, på hvilken
körsvennen står vid kämpens sida. De stora massorna bilda fotfolket. Pansar och
hjälm äro bekanta jämte bågen, det förnämsta vapnet. Dessutom omnämnas lansar,
svärd och bilor.
Den vediska tidens familjelif känner endast monogamien. Polygamien har
måhända utvecklat sig såsom ett bruk inom de t&ftgifvande kretsarne; den tillåtes
längre fram allmänt. Rig-veda känner vidare icke budet om änkornas brännande.
Tvärtom förutsattes på ett ställe, att änkan skall fortsätta sitt lif: det talas nämligen
om, huru hon skall från begrafningsplatsen återvända till de lefvande. Genom en
obetydlig ändring i ordalydelsen har en brahmansk förfalskning infört befallningen
om änkornas brännande i denna text. Emellertid torde den indiska änkebrännin^en
vara ett uråldrigt bruk, som äfven utöfvades hos flere andra indogermanska stammar.
Säkert har seden uppstått ur någon primitiv dödskult, enligt hvilken den döde i
grafven skulle medföra äfven djur, slafvar och kvinnor. Bruket kan icke hafva
varit rådande i det gamla Indien redan på den grund, att den fornindiska rätten
tillerkänner änkan arfsrätt. Den indiska rätten har för öfrigt aldrig fordrat änke-
bränningen. .
I indernas begrafningsbruk återfinnas ännu rester af de barbariska seder, som
härskade hos de östiraniska nomaderna. Äfven i Indien, liksom hos massagetema,
dödades och uppåtos gamla människor. På arisk botten förekom allmänt, att de döde
kastades ut i öknen och blefvo hundars och gamars byte; äfven inderna hafva helt
enkelt kastat ut sina döde. Bruket har i Iran liksom i Indien fått religiös helgd. Där
utsattes liken på de bekanta dödstornen, här kastades de i den heliga Ganges. Redan
arierna kände till likbränningen. Bränning på bål och begrafning existerade vid
sidan af hvarandra hos inderna under den vediska tiden. Först senare blir bränningen
det förhärskande bruket, sa att begrafning numera förekommer endast i fråga om barn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:08:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/3/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free