Världshistoria / Orienten / 356 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Buddas lif och lära

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

6. Buddas lif och lära.

Uppkomsten af religiösa sekter, som skilja sig från brahmanismen, bor tillskrifvas
tvenne olika anledningar. Å ena sidan har det alltid i folklifvet funnits en religiös
stämning, som icke iklädde sig den brahmanska ritualismens dräkt utan i hjärtats
troende ödmjukhet närmade sig gudomligheten. Ur en sådan inre fromhet har den
folkliga sekt uppstått, som fann sitt uttryck i den berömda teologiska dikten Bhaga-
vad-gita, sången om gudomen. En annan kalla till den religiösa nydaningen ligger i
de filosofiska läror, som söka förlossningen i kunskapen. Här ar ursprunget till de
filosofiska återlösningsreligionerna, af hvilka buddismen blifvit den mest betydande.
Den religiösa sektbildningen ar
i Indien mycket gammal. Den
sträcker sig tillbaka nästan ända
till den vediska tidens gränser.
Från ett antal inskrifter känna
vi till Adjivakasekten, hvilken
måste hafva existerat redan före ar
800. I djainisters och buddisters
skrifter omnämnes den. Den
stod djainas nara däri, att den
fordrade en hela lifvet behär-
skande askes. Det asketiska
idealet tillhör visserligen re-
dan brahmanismen, men det ar
där begränsadt till de sista lef-
nadsåren. Adjivakas utgjorde en
munkorden. Å andra sidan sam-
manhängde de närmare med
folkreligionen, i det de dyrkade
Vischnu, liksom öfver hufvud
taget denna sekt representerade
en teistisk riktning. Ett ener-
giskt religiöst tänkande och en
drift till religiös sektbildning
hafva alltid varit lefvande i In-
dien. Af de talrika sekter, som
uppstodo ur forntidens stora
andliga rörelse, har buddismen
blifvit en världsreligion, medan
den samtidigt uppkomna djaina-
religionen ännu i dag blomstrar
i Indien.


Gammal Buddastaty

Relief från Amaravati.

För den historiska uppfatt-
ningen af buddismen äro tvenne
synpunkter särskildt viktiga,
nämligen först och främst dess
beroende af det filosofiska tän-
kandets föregående utveckling
och därnäst dess karaktär af re-
ligion. Det ar något af det in-
tressantaste i Indiens kultur-
historia att se huru här filosofi
och religion, kunskapsbegär och
frälsningssträfvan samverka.
Världen och dess vasen, dess
uppkomst såväl som människans
och själens ställning i världs-
sammanhanget utgöra det filoso-
fiska tänkandets innehåll. Att
höja sig öfver denna tillvaro, lös-
göra sig från dess villkor och
rycka sig undan det eviga krets-
loppet af födelse och död ar de
indiska återlösningsreligionernas
mål. Men det egenartade ligger
i dessa båda rörelsers förening.
Frälsnings vägen föreskrifves af
kosmologi och psykologi, och
världsöfvervinnelsens väg går ge-
nom den filosofiska kunskapen.
Då inför henne alla händelsers
sammanhang afslöjas, börjar be-
frielsen från tillvarons bojor.
Medlet härtill ar askesen, som
förhjälper människan till filosofisk kontemplation, hvari hon finner den räddande
vägen ut ur tillvarons labyrint.

Därmed ar en trosats förknippad, som blifvit en härskande makt inom Indiens
andliga lif, nämligen antagandet af en själavandring. Den torde stå i samband med
den primitiva tron på att själen efter döden öfvergår i andra väsen, såsom männi-
skor, djur och växter. Denna föreställning tycks hafva upptagits af den indiska
spekulationen sedan 700-talet f. Kr. och vidare utvecklats genom antagandet,
att hvarje ny existens bestämmes genom människans förhållande i den föregå-
Den sedliga hyllningen, förtjenst eller skuld, bestämmer den nya tillvarelse-

ende.
formen.

Lycka eller

Därmed inlänkas individen med alla sina upplevelser i en evig kausalitetskedjas

oundvikliga nödvändighet. Denna tanke

och som en tung borda legat på hans själ. Ty själavandringen innebär i och med

olycka äro endast följder af handlandet i en tidigare tillvaro.

har för indern tett sig allt fruktansvärdare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>