Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Brahmanismens och hinduismens förnyelse - 10. Den indiska medeltidens kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppträder i talrika uppenbarelseformer, af hvilka Krischna ar den mest betydande.
Hans dyrkan betecknar hinduismens andliga höjdpunkt. En fruktansvärd gestalt ar
Siva, förstörelsedemonen, som sitter på sin tron i bergen. Ormar slingra sig omkring
honom, och ett halsband af hufvudskålar bär han kring sin hals. Bredvid honom
står hans gemål Kali, »den svarta», eller Durga, »den otillgängliga». Siva ar den
förstörande demonen - drag af den vediska Rudra återfinnas hos honom. Lingams
(d. ä. Phallus’) kult, som torde leda sitt ursprung från någon primitiv icke-arisk
folkreligion, förbands också med Sivadyrkan. Siva tankes såsom asketen, som
utöfvar den förfärligaste botöfning, detta för att framställa honom såsom den ge-
nom askesens makt mäktige guden. Vid sidan af Vischnu och Siva nämnes Brahma
såsom den tredje gudomligheten. Han tillhör emellertid icke folktron utan har framgått
ur den brahmanska spekulationen. Ordet brahman betyder ursprungligen »troll-
formel» eller »bon» men får i filosofien betydelse af världssjälen, det absoluta. Detta
högsta begrepp förkroppsligades i en gud, Brahma.
Oöfverskådlig ar mängden af de gudagestalter, myter och kulter, som tillhöra
hinduismens otaliga sekter. Allmänt bekanta i den indiska folktron äro gestalter
sådana som dödsguden Yama, vattenguden Varuna, rikedomens gud Kubera samt
vetenskapens beskyddare Ganesa med elefanthufvudet. Därtill komma de tallösa geni-
erna, demonerna och onda andarne, såsom gandharerna och apsaras.
Hinduismen innesluter alla stadier af det religiösa medvetandet. Den dystraste
vidskepelse och fetischdyrkan, grymma kulter och vilda utsväfningar, dväljas här vid
sidan af Krischnareligionens filosofiska tankar om gudsmänniskornas och gudsnaturens
hemlighet. Gudskärlekens mysticism rymmes här bredvid de sinnliga, bullrande
folkfesterna vid de stora helgedomarne, som besökas af väldiga pilgrimsskaror. I
Benares, Sivas heliga stad, söker man hjälp mot lifvets elände och en graf i den
heliga Ganges. Alla motsatser och motsägelser, som kunna fylla ett mänskligt lif,
såväl den panteistiska mystikens upphöjdaste känslor och tankar som de sinnliga
och råa begär, som uppenbara sig i vilda orgier, förena sig i hinduismen, som
för närvarande behärskar det indiska folklifvet. En akta indisk företeelse ar hindu-
ismen också genom sina med vild fantastik utformade gestalter och sina på uppskakande
själsrörelser anlagda kulter men framför allt genom sin idé, att gudarne äro uppen-
barelseformer af den enda stora världskraften och att deras dyrkan har till mål
frigörelsen från tillvarons lidande.
10. Den indiska medeltidens kultur.
Kulturlifvet i Indiens medeltida samhälle hvilar på förbindelsen mellan brahma-
nismen å ena sidan och den folkliga religionens mångfaldiga former å den andra.
Inre förkofran vinner folklifvet icke från det förra hållet. Alltmer blifva brahmanerna
den härsklystna och giriga kasten, som lefver för sig själf, upptagen af ofruktbara
spekulationer. Vid sidan däraf lefde hos folket det primitiva trolldomsväsendet och
.en kult af råaste slag. Endast genom sin insikt i Veda och i offertjenstens traditionella
bruk bibehöllo brahmanerna alltid ett visst anseende. I moraliskt afseende torde
flertalet hvarken hafva stått högt, ej heller hafva åtnjutit något större anseende bland
folket. Likväl hafva i alla tider andliga ledare framträdt ur brahmanismen. Det medel-
tida indiska samhället och den kultur, som träder oss till mötes i sanskritlitteraturen
särskildt i dramat (kanske väl stiliserad men ofta skildrad på ett mycket lefvande
sätt), uppvisar en skiftande, färgrik bild, hvari det indiska väsendets motsatser fram-
träda. Visserligen leder tänkandet inderna till en pessimistisk världsåskådning, och
det ar otvifvelaktigt, att de äfven djupt kände lifvets lidanden och voro medvetna
om den mänskliga naturens svaghet. Att man tog farväl af lifvet och alla sina
egodelar och hängaf sig åt askesen, förekom dagligen. Vid sidan däraf existerar
emellertid en ofta fullkomligt obehärskad lust att njuta denna världens fröjder.
I synnerhet vid furstehofven och på adelsgodsen fördes ett glänsande, berusande lif.
En lidelsefull praktlystnad utvecklades med ädelstenar, guld och dyrbara tyger.
Musik, skådespel, pantomimer och dans förekommo vid alla fester och mottogos med
stor hänförelse. I synnerhet for skådespelet hade inderna en verklig passion, äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
