Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Den indiska medeltidens kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN INDISKA MEDELTIDENS KULTUR.
381
Striden mellan Pandava- och Kau-
ravakrigare. Scen ur Mahabharata.
Relief från templet i
Angår Vät, Kambodja.
ar möjligt att angifva en bestämd tid för epikens uppkomst i dess äldsta gestalt.
Likväl kan man beträffande den äldsta bearbetningen af Mahabharatas sagor antaga,
att den leder sitt ursprung från tiden före Buddas uppträdande. Den form, hvari detta
epos möter oss och soundet bevisligen hade i det sjätte århundradet e. Kr., ar resultatet
af en lång utveckling. Århundraden hafva arbetat på detta jätteverks uppbyggande.
Den indiska kulturhistoriens olika skeden hafva lemnat spår efter sig i Mahabharata,
dels genom att utvidga dikten med det mest olikartade stoff, som egentligen icke
har något att göra med densamma, dels genom att gifva den gamla, i krigarståndet
rotade sagan en form, som kunde tilltala prästerskapet. Framför allt har Mahabharata
blifvit af största betydelse för den senare klassiska litteraturen - den har nämligen
lemnat stoff till såväl konstepos som drama.
Starkare framträder karaktären af konstepos i Ramayana, som också brukar be-
traktas såsom det första konstepos och ar författadt af en enda diktare, Valmiki,
Äfven i fråga om detta ar tiden för uppkomsten obekant. Ramayana har likaledes
blifvit en viktig källa för den senare konstdiktningen. Det har till och med genom
talrika öfversättningar till de ariska och dravidiska folkspråken kommit att få rang
af den speciellt folkliga dikten i Indien, ehuru det ursprungligen ar ett konstepos.
Särskildt Tulsi Das’ (f 1624 e. Kr.) hindiöfversättning har gjort verket kändt och
Uppskattadt inom Hindustans alla folklager. Det har blifvit ett rättesnöre för lifvet,
en helig bok, som utgör ett andligt föreningsband mellan de högsta och lägsta
samhällsklasserna.
Ramayana tillhör, hvad ämne och ursprung beträffar, säkert en äldre tid, men
det bildar till stil och planläggning en öfvergång till den egentliga konstpoesien.
Den indiska konstpoesiens (kavyas) väsen består däri, att den konstnärliga formen
träder i förgrunden och att den behärskas af grammatik och retorik. Diktarne vilja
framför allt vid behandlingen af sina olika ämnen ådagalägga en lärd, raffinerad konst,
hvarmed de också lyckas på ett förundransvärdt sätt. Metriken förfinas i ovanlig grad
och utbildas i högst konstfulla, växlande former. Att genom att göra raderna olika
långa efterbilda hvarjehanda föremål ar ett slags lekverk, hvari äfven hellenistiska
diktare och de schlesiska skolornas representanter hafva excellerat. Men inderna hafva
skapat språkliga konstverk, som eljest ingenstädes blifvit upphunna. De egendomliga
satsfonetiska företeelserna möjliggöra i sanskrit ofta olika tolkningar, hvarigenom
samma dikt får olika betydelse eller kan läsas på flere språk.
Den äldste representanten för den indiska konstpoesien ar redan Valmiki i vissa
delar af Ramayana. Såsom ett konstverk, som ar skapadt helt och hållet i den nya
stilen, bör Buddha-tjarita betraktas, en framställning, af Buddas lif författad af Asva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
