Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Arsaciderna. - 16. Sasaniderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verket mindre sällsynta i det romerska riket an parther. Irans politiska och kulturella
isolering har säkerligen icke haft uteslutande gynnsamma följder. Otvifvelaktigt
var den en af orsakerna till det andliga lifvets förstelning i Iran och till det i ögonen
fallande torftiga intryck, som dess alstring från denna tid onekligen gör. Men det
betydde dock icke litet, att Iran i sitt folklif och sin kultur var en makt, som nått
fram till full egenart, och att dess själfständiga kraft reste ett oöfvervinneligt motstånd
mot hellenismen, som eljest hade en osedvanlig förmåga att assimilera folken. För
öfrigt har iraniskt vasen- ej heller varit helt och hållet utan inflytande på kulturen i
det hela - trots den djupa motsättningen mot Västern. Särskildt i folkens religiösa
tänkande har Irans inre lifsenergi gjort sig kraftigt gällande. Det var just under den
hellenistiska och romerska tiden, som mazdaismen och Mithrakulten fullbordade
sitt segertåg genom Asien och Europa.
16. Sasaniderna.
Med det tredje århundradets början trädde i Arsacidernas ställe Sasanidernas
persiska dynasti (228 e. Kr.). Denna ätt höjer den iraniska enhetsstaten till ny makt,
vårdar dess nationella tradition och gifver dess religion en statskyrklig organisation. Den
söker anknytning till de gamla persiska anspråken och öfvertager som ett arf från sina
föregångare kampen mot det romerska världsriket, som nu förlägger sin tyngdpunkt
till Konstantinopel. För samtiden te sig de båda med hvarandra kämpande makterna
såsom »människosläktets båda ögon», hvilka under såväl segrar som nederlag alltjämt
behålla sin plats vid sidan af hvarandra.
Sasanidernas dynasti kom till väldet genom en nationell resning bland perserna,
hos hvilka folket, staten och religionen voro enade i en stark nationalkänsla. Dess
iraniska folkmedvetande gifver sig särskildt till känna i den nära förbindelsen mellan
religionen och staten - Sasaniderna drefvo ofta med våldsamma medel en fanatisk
religionspolitik. Den enhetliga, stramt hierarkiskt organiserade iraniska statskulten
var för Sasaniderna icke blott grundvillkoret för en fast statsordning, äfven det
iraniska väsendets inre Oafhängighet måste te sig som nödvändigt förknippad med
Zarathustras religion, som västerifrån hotades af kristendomen och från öster af
buddismen.
Den sasanidiska maktens grundare var en perser, Ardeschlr (Artaxerxes), hvilkens fa-
der Papak förmodligen redan hade grundat ett mindre vasallfurstendöme af samma typ
som de småriken, hvilka i stort antal existerade i Iran under Arsaciderna. Då Ardeschlrs
makt började se hotande ut, vände sig den siste Arsaciden, Volagases V, emot honom,
men stupade i striden ar 227. Af de arsacidiska furstarne flydde en del till Indien,
andra erkände den nye härskaren. Inom kort var Ardeschlr allmänt erkänd som
»konungarnes konung». Den pånyttfödda persiska nationalkänslan riktade genast
härskarens blickar mot Rom. Den första sammandrabbningen ar 231 ledde emellertid
icke till något afgörande. En lyckligare krigare var Sapores I (Schapur; 241-272).
Med honom taga de persisk-romerska strider sin början, hvilka gingo i arf tilt det
byzantiska riket. Ar 242 inföll Sapores i Syrien och blef först efter långvariga strider
utträngd ur landet. Under ett andra fälttåg ar 260 tog Sapores kejsar Valerianus
jämte dennes hela här till fånga. Under Sapores’ regering uppträdde omkring 238
religionsstiftaren Mani, hvilkens framgångar för en tid ställde Iran inför faran af religiös
splittring.
Rom hade nu med rätta börjat uppfatta den sasanidiska makten som sin farligaste
motståndare och började därför gå anfallsvis till väga. Tronstrider i Persien erbjödo
ett gynnsamt tillfälle. Att kejsar Carus under ett fälttåg (283) framträngde ända till
Ctesiphon, ledde ej till något afgörande, då Carus mördades i sitt läger af upproriska
trupper. Men Galerius lyckades efter en seger öfver konung Narses 298 vinna både
Armenien och en del områden öster om Tigris. Däremot betecknar den väldige
Sapores II:s 72-åriga regering (309-380) en ny höjning af den persiska makten. Mot
honom vände sig kejsar Julianus ar 363, sedan Sapores förgäfves belägrat Nislbis
och intagit Amida ar 359. Då Julianus af brist på proviant nödgades anträda åter-
tåget utanför Ctesiphons murar, sårades han dödligt af en pil under en fäktning med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
