Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Sasaniderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 R. STtBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALÄSIATISKA FOLKEN.
af Masdaks på religiös grundval uppbyggda socialism i en svår inre skakning, som
äfven blef bestämmande för konungens eget öde. Sedan Kavads son (fhosroés till-
intetgjort masdakiterna, råkade Kavad upprepade gånger i strid med byzantinerna om
eganderätten till en del kaukasiska provinser. Visserligen vann Belisarius en seger
på detta håll ar 530, men Persien behöll dock sin förhärskande ställning i Lasistan,
Georgien och Armenien, där kristendomens ställning emellertid måste erkännas af
Sasaniderna.
Med Chosroés I (Kosrau Anöscharvän 531-579) besteg den störste if alla Sasa-
nider tronen. Perserna prisade honom såsom »den rättrådige», såsom härskaren
»med en odödlig själ». Otvifvelaktigt stod Persien under hans regering på höjden af
sin makt, och konungens flesta företag voro framgångsrika. Först slöt han fred med
byzantinerna. Därefter tryggade han genom stora befästningar de kaukasiska passen,
delvis med hjälp af byzantinska penningar. Till och med i norra Indien gjorde han
Persiens gamla anspråk gällande. Då Justinianus genom östgoternas och vandalernas
tillintetgörande förnyade den romerska världsmakten, inföll Chosroés plötsligt i Syrien,
plundrade talrika städer och eröfrade Antiochia. Kejsaren gjorde sig för tillfället kvitt
den besvärlige motståndaren genom en stor skattebetalning. Fåfängt kämpade Chosroés
med Öström om besittningen af Lasistan. För båda makterna var detta kustland
af stor betydelse, i det Chosroés här hoppades finna en lämplig J)asis for utvecklingen
af en sjömakt, medan 4én lilla kristna staten för byzantinerna spelade rollen af ett
bålverk mot Kaukasus’ alaner och hunner, som ständigt hotade med plundringståg.
Farligare an dessa gränsstrider blefvo de samtida tilldragelserna i Centralasien. Omkr.
550 förstörde turkiska stammar, som framträngde från Östturkestan, hephthaliternas
rike. , Det därmed uppstående stora turkriket innebar en svar fara for] Persien.
Chosroés’ skickliga politik förstod emellertid att afvända turkarnes angrepp,
vann till och med en del af det forna hephthalitiska riket. Slutligen ingrep
och han
Chosroés
äfven i Sydarabien, där det uppstått en kristen stat, som stödde sig på Abessinien.
Det var tydligen för att trygga sin handel, som abessinierna här uppträdde som
eröfrare. Medelst persiska trupper fördrefvos nu abessinierna, och Sydarabien för-
vandlades till ett persiskt ståthållarskap. Först islams seger gjorde äfven här slut på
det persiska väldet. Under Chosroés’ efterträdare Hormizdas IV (578-590) låg Persien
i ständig strid med Östrom, påbörjad redan under Chosroés’ sista ar. Hans son
Chosroés II måste begära hjälp från Konstantinopel för att rycka tronen ifrån en
upprorisk fältherre, Bahräm._ Detta oaktadt inföll Chosroés ar 604 under härjningar
i Syrien. Kampen mellan Östrom och Persien hade sedan Chosroés I:s tid alltmer
antagit karaktären af vilda plundringståg, som i politiskt afseende icke afgjorde
någonting men som tillfogade perserna stora förluster i människolif. På sa sätt
banades vägen för de anstormande araberna, islam mötte här en värld, som blifvit
skakad i sina grundvalar.
Ännu en gång gjorde perserna en framgångsrik anfallsstöt västerut under åren
614-622 - men just denna tid skulle blifva ödesdiger för Persien. Medan det
byzantinska riket i Europa hotades af slaver och alaner, öfversvämmade perserna
Syrien och Mindre Asien. Chosroés hoppades ingenting mindre an östroms fullständiga
tillintetgörelse. Sedan han eröfrat Antiochia, Apamea, Emesa och Csesarea i Kappa-
docien (611) tillbakavisade han alla fredsanbud. Damaskus intogs ar 613 af Chosroés’
fältherre Schahrbaräs, som äfven i grund förstörde Jerusalem ar 614. Invånarne
dödades eller släpades i fångenskap till Persien; äfven det »heliga korset» bortfördes
till Ctesiphon. Under samma fälttåg intogs Alexandria, hvarmed äfven Egypten från-
rycktes byzantinerna och lifsmedelstillförseln till Konstantinopel betydligt inskränktes.
I detta kritiska läge uppeldade patriarken Sergius kejsar Heraclius till kraftigt motvärn.
Efter att hafva omorganiserat den byzantinska haren drog han ar 622 mot perserna.
Heraclii krig voro tillika af religiös karaktär; målet var att utkräfva hämnd för
Jerusalems förstöring och det heliga korsets bortröfvande. Då Heraclius redan uppnått
den persiska gränsen, tvangs han genom ett nytt infall af avarerna att vända om. Större
framgång hade hän under 624 års fälttåg, hvarunder han i Aserbeidjän slog Chosroés
själf och förstörde det berömda eldtemplet. Ar 625 vunno byzantinerna i Armenien
en glänsande seger öfver Schahrbaräs; - dock måste kejsaren efter slaget föra sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
