Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De naturliga förutsättningarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458 A. CONRADY, KINA.
De uppdragna konturerna få bestämdare form, och man vinner en klarare fördelning af
skuggor och dagrar, när man betraktar planritningen mera i detalj. Hvad som härvid först
och främst faller i ögonen ar, att landet uppenbarligen kan indelas i en mindre del
i norr och en större i söder, Ty från Högasien sträcker sig det mest betydande af
de kinesiska bergen, en fortsättning af Kuen-liin (det »östra» eller »kinesiska Kuen-liin»),
som en väldig arm tvärs öfver hela Kina till Nan-king. Med utgångspunkt från
nordväst, där det i nästan rat vinkel korsar det kinesiska berglandets kedjor, delar
det den »stora slätten» i två skarpt afskilda delar. Blott Yaiig-tse-deltat och en dal-
sänka vid Nan-yang-fu, som förhåller sig till slättlandets bada regioner som handleden
till armen och handen, bilda ett par jämförelsevis smala förbindelseleder, medan
däremot särskildt dess västligaste del, Tsing-ling, med sina bastioner och tinnar om
3,500 m. höjd och sin skarpa sluttning mot norr, upptornar sig som en fullkomligt
oöfverstiglig mur, som faktiskt endast på två ställen erbjuder en passabel öfvergång.
Äfven den kortare östra flygeln, Hwai-berget, som dock, sa vidt man hittills känner
den, synes vara niodellerad i betydligt lägre relief an den västra, har för öfrigt flere
toppar om 1,500 m. eller mera. Sålunda bildar det kinesiska Kuen-liin i stort sedt en
mycket bestämd gränsskillnad, och detta icke blott mellan landets båda största flod-
system, Hos och Kiangs (eller Hoang-hos och Yang-tse-kiangs, for att använda de
vanliga benämningarne) utan äfven mellan själfva de land, som vattnas af Ho och
Klang - eller snarare af samtliga ho och samtliga klang (ty betecknande nog pläga
floderna norr om densamma allesammans hafva det förra och söder därom det senare
namnet). Den kan icke blott i fysiskt-geografiskt hänseende jämföras med en takås
eller bena, som utefter hela sin längd (den ofvannämnda tvärdalen icke ens undan-
tagen) skickar ut sina drabanter på ena sidan åt söder, på den andra åt norr, utan
den ar en skiljemur mellan hvad man med rätta skulle kunna gifva namn af två
olika världar. Ty i själfva verket representera norra och södra Kina fullkomligt
olika typer i topografiskt, klimatiskt och ekonomiskt afseende, till sin fauna och flora,
med hänsyn till befolkningens anlag, seder och karaktär.
Nordkina ar »löss»-formationens område. Sedan millioner ar har vinden här -
likasom i en sträfvan att öfvertäcka steppen med öknens innehåll - genom de väldiga
sandstormar, som ännu i dag äro välbekanta för hvar och en, som vistats någon
tid i landet, utbredt Centralasiens gula stoft öfver den vilda, gräsbeväxta fjällregion,
som då utgjorde hvad man skulle kunna kalla embryot till det nuvarande Nordkina.
Detta stoft har sedan sa småningom genom blandning med ruttnande växtämnen
och ditspolad lera förtätat sig till »löss» och i skikt på skikt lagt sig högre och högre
öfver landskapet. Därefter har vattnet ätit sig in i detta stucköfverdrag och bortfört
väldiga massor af slam, och sa har slutligen landets relief blifvit sådan, som den ar
i våra dagar. I öster utbreder sig den »gula jorden» (såsom Richthofen kallat denna
nordkinesiska del af den stora slätten), till större delen liksom bakad af uppslam-
mad »loss» och dessutom på vida sträckor öfvertäckt af ny sådan, afbruten endast
af Shan-tungs ensamma, i hafvet utskjutande bergklump, som ar föga berörd af
»lössen». I väster, med öfvergången markerad genom resterna af ett antal forn-
tida vulkaner, ligger det gamla bergmassivet, - men med helt och hållet förändrade
konturer. Den forna djärft skurna profilen med dess energiskt genomförda brytning
mellan dominerande bergstoppar och djupt inskurna bergsklyftor ar nu försvunnen.
Likasom ett tjockt snötäcke suddar ut alla konturer med sina mjuka linier, sa har
»lössen» lagt sig öfver de skarpt utmejslade dalarne och klyftorna, utjämnat dem till
mjukt tecknade sänkor och på sa sätt förvandlat den vilda, oregelbundna fjällregionen
till ett idylliskt, blott svagt kuperadt platåland. Visserligen har likformigheten här
och hvar blifvit bruten genom vattnets inverkan. Där »löss»-lagren lagt sig ofvanpå
hvarandra till större höjd - sa framför allt i de för öfrigt icke synnerligen talrika
forntida sjöar, som ligga inbäddade i det västkinesiska höglandet - har vattnet gnagt
och sågat sönder dem till egendomligt utgestaltade block och på sa sätt ciselerat ut
en verklig labyrint af sänkor, smådalar och klyftor, hvilkas väggar antingen äro lodräta
med några mindre trappsteg upptill eller i ett antal brant stupande terasser och
afsatser stiga upp till den jämna högplatån. Men äfven på de ställen, där vittrings-
processen sålunda förlänat lif och omväxling åt den förstenade matematik, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
