Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De naturliga förutsättningarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 A. CONRADY, KINA.
antingen på en sidoväg öfver Feng-chow-fu, som bildar utgångspunkten for en väg
mot väster, eller också raka vägen. Här delar sig vägen for andra gången: en route
går tvärs öfver det östra bergmassivet ned till Cheng-ting-fu vid den stora vägen till
Pe-king, en annan går backe upp och backe ned öfver Tai-chow till Ta-tung-fu, för
att slutligen härifrån genom ett jämförelsevis bekvämt och inbjudande öfvergångs-
pmråde förgrena sig inåt Mongoliet (till Kalgan, Kuku-khoto och Toto) och vidare
inåt Högasien. En betydande del af denna stora körväg (hvars sydvästra fortsättning
skall omtalas i annat sammanhang), nämligen sträckan från Tai-yiian till Cheng-
ting samt passagen öfver bergen till Ping-yang-fu, har visserligen tillkommit i histo-
risk tid. Den förra ar anlagd af Han-sin (omkr. 200 f. Kr.) och den senare härrör
rent af från en sa sen tid som Ming-perioden. Men åtminstone i det senare fallet
har man dock uppenbarligen endast förbättrat gamla naturliga förbindelseleder -
säkerligen ar det icke för ro skull, som den kinesiska muren här sträcker ut en lång
arm åt söder - och förmodligen förhåller det sig på samma sätt äfven i det förra
fallet. Ty just här ligger ett land, som af ålder ansetts heligt i Kina. Här reser sig
till majestätisk höjd ett af det gamla rikets heliga berg, det af all sagans och sägnens
mystik kringväfda Tai-yoh (eller Hwo-tai-shan), som behärskar hela landet söderut
till Hoang-ho, från hvars andra sida Hwa-shan, det »heliga berget i väster», besvarar
dess hälsning. Det ar fråga om det af urtidens skräckstämning helgade område,
där enligt traditionen de första sagokejsarnes hemorter och rikets äldsta hufvudstad
varit belägna, och det kan därför sa mycket mindre hafva saknats en förbindelse, som
äfven Tai-yuan-slätten spelar en roll redan i den äldsta traditionen. Men om det
antagandet ar riktigt, att de »heliga bergen» ursprungligen betecknat gränsen, måste
man nog taga för gifvet, att passagen varit ganska svår, och det kan därför sättas i
fråga, om det verkligen ar denna vag och icke en annan väg på högra sidan om
Ho-floden, som menas med den »skona vägen» från Liang-bergen (nordväst om Fen-
chow-fu) till Wei-dalen, på hvilken enligt Shi-king en markgrefve af Han i de nionde
århundradet f. Kr. begaf sig till hofvet.
Beskrifningen af de sistnämnda bada vägarne har nödvändigtvis blifvit jämförelse-
vis lang, och äfven den västra vägen med dess utgreningar kan ej affärdas på några
få rader. I kuperad terräng fordras ju långa och djupa andedrag. Den västra vägen
går (eller snarare ringlar sig) mödosamt fram från Ho-nan-fu (öfver hvilken stad den
står i förbindelse med Hwai-king, resp. Wei-hui-fu, vid vägen till Pe-king) utmed flo-
den Hos södra strand genom djupa defileer och öfver branta »löss»-åsar till den
berömda bergporten vid Tung-kwan, hvars fästning afspärrar denna enda passage
västerut (floden kan här knappast längre betraktas som segelbar). På andra sidan
om denna passage ändrar sig emellertid bilden i ett slag, likasom för att äfven i
det yttre markera öfvergången från en äldre, för- och fornhistorisk till en yngre
medelpunkt för riket. Här öppnar sig den oändliga slätten omkring nedre Wei,
fordom Kinas kornbod och centrum för landet »väster om passen» (Shen-si), tillika
stamland för två mäktiga kejsarsläkter, Chow och Tsin, de första som härskade
öfver hela riket. Därför ar området likasom besådt med forna residensstäder. Och
alla dessa - Si-ngan-fu, Feng och Hien-yang (de gamla rikshufvudstäderna), Wu-
kung och Feng-siang-fu (Ghow-konungarnes och deras förfäders gamla herresäten) -
kanta denna den viktigaste af dess vägar, som nu går helt makligt fram, bekväm
och lifligt trafikerad, »rak som en pil och (glatt) som en slipsten», för att använda
ett uttryck ur den gamla heliga sångboken. Af sidovägar märkas endast den förut
omtalade vägen från Nan-yang-fu, som förenar sig med den vid Si-ngan-fu, och en
från Hien-yang utgående härväg öfver Pin (en urgammal ort, känd från Chow-tiden)
till Lan-chow-fu (hvilken val emellertid som helhet betraktad ej ar äldre an Han-perioden).
Men vid Feng-siang byter landskapet på nytt om karaktär. Här skjuter nämligen
från norr Ki-shan (det »tvåtoppiga berget») liksom ett spärrfort ut på slätten, visser-
ligen lågt men dock fullständigt behärskande omnejden, en »dalens väktare» och därför
.under Chow-tiden ansedt som ett heligt berg. I förening med Weis och Hiungs djupt
inskurna floddalar afsöndrar det slätten från områdena väster därom. Och icke
mycket längre bort, vid Pao-ki, samla sig »löss»-väggarnes kulisser till ett kompakt
bergmassiv med klyftor och kammar, hvari blott ett eller annat mindre bäcken finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
