Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De naturliga förutsättningarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarje öfvervunnen kris framträdt sundare, kraftigare och oändligt mycket rikare an förut.
Giftet, som strömmade in i organismen, har sa småningom öfvergått till ungdomsdryck
och lifselixir, ja, rent af blifvit ett behof för densamma. Den i eminent mening världs-
historiska mission, som utförts af denna rörelse, har alltså godt hopp om slutlig seger.
Om inflytandet af den geografiska miljön sålunda framträder tydligt nog i alla
de skildrade förhållandena, sa ar det dock nästan ännu åtkomligare i den antagonism,
som råder mellan Norden och Södern. Liksom en röd tråd går den genom hela
Kinas historia som en fullkomlig parallell till den naturliga tudelningen och som en
projektion på den historiska utvecklingen af motsättningen mellan landet och folket i
norr och i söder. Ännu i dag ar den icke helt och hållet utslocknad, och efter allt
att döma framträdde den redan i förhistorisk tid. Åtminstone ar jag af många skäl
anhängare af den kätterska åsikten, att det redan i den grå forntiden fanns två
större kulturcentra, bägge barn af »lössen», i hvar sin af de stora, här liksom på
andra håll företrädesvis kulturbärande floddalarne, en i Hoang-ho- och en i Yang-tse-
dalen, och att det redan tidigt fanns en viss rivalitet mellan dem. Redan då torde
en kulturell motsats hafva sällat sig till den politiska, och äfven i fortsättningen var
kampen stundom mera politisk, stundom öfvervägande eller uteslutande kulturell.
Stundom torde man kanske rent af kunna tala om en kulturkamp i samma mening
som ordet har fått hos oss, då det äfven kunde framträda en viss religiös mot-
sättning. I hvilket fall som helst har striden liksom all strid i hög grad befordrat
utvecklingen, enligt den gamla grekiska satsen: »striden ar alltings fader».
Redan denna torftiga uppränning gifver en föreställning om hur den kinesiska
utvecklingen fortgått under dessa täflande krafters spel - reglerad liksom ett urverk
af växlingen mellan orostider och perioder af stillastående. Det kunde därför vara
frestande att härpå bygga något slags indelning, som kunde läggas till grund for
framställningen. Det riktiga skulle väl då vara att utgå från orostiderna (hvarje
annat försök till en dylik indelning skulle ju endast blotta ett brokigt virrvarr af
tilltrasslade trådar eller ett oacceptabelt system af olika kulturkretsar, som skulle
skära hvarandra på de mest olikartade sätt). De skulle hafva en viss rätt att tagas i
betraktande, ty de inleda ju hvarje gång en mer eller mindre skarpt afgränsad period.
Om man väljer barbarinfallen till utgångspunkt, framstår den kinesiska historien
som ett ständigt kretslopp af likartade perioder, som för hvarje gång fördela sig i tre
faser: först attraheras nomaderna af kulturen, därpå följer den förtviflade försvars-
kampen emot dem och sa slutligen katastrofen. I en sådan framställning kan hvarje
särskildt led indelas på ett fullkomligt dramatiskt sätt, och i belysning af de öfriga
verkande krafterna framstår hela förloppet då som ett kolossaldrama, som i tre, resp.
fyra, stora akter ställer inför våra ögon striderna och utjämningen mellan Norden och
Södern eller den pä offer rika försvarskampen mot den i fyra repriser inbrytande »nya
anden», den främmande kulturen, och hvarken saknar förveckling, peripeti eller upp-
lösning. Men hur lockande an en sådan uppgift kunde vara och hur väl ett närmare
utförande i denna stil af spelets karaktärer och sceneri skulle lämpa sig för skåde-
banan- det gäller dock, att tanken icke skulle kunna genomföras utan mycket våld
på ämnet, mycken subjektivitet och pressning af meningen. Och det skulle dessutom
vara nödvändigt att kompromissa med det i egentlig mening historiska element, som
på detta sätt skulle komma till korta, redan därför att utvecklingens tidigare skeden
icke lata anpassa sig efter dessa synpunkter. Jag föredrager därför att lägga till grund
den mera objektiva indelningen i urtiden, sagotiden, forntiden, medeltiden och nyare
tiden, hvilken i hufvudsak motsvarar vår egen häfdvunna och välmotiverade indel-
ning. Man måste visserligen göra det förbehållet, att denna indelning endast ar
relativ, ty en säregen utveckling har säregna lagar, och den kinesiska öfverensstämmer
sa litet med vår, att den efter vårt sätt att se ännu icke kan sägas hafva hunnit öfver
medeltiden. De verkande krafter, om hvilka vi här ofvan talat, få under sådana omständig-
heter nöja sig med biroller i framställningen. Men* det mål, hvari deras verk utmynnat,
ar ju ej heller något annat an det, som äfven ar slutmålet för den historiska utveck-
lingen i trängre mening (hvilken i grunden endast representerar en sida af den all-
männa kulturutvecklingen). Det världshistoriska malet ar detsamma: Orientens och
Occidentens uppgående i en enda kulturgemenskap. Må alltså täckelset falla!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
