Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URTIDEN. 477
dan det tillhör hela mänsklighetens gemensamma egendom, eller - och till detta slag hör
det mesta - har det först tillrättalagts i hans metods Prokrustessäng och ar såle-
des ren konstruktion. Ty denna metod ar sa föga exakt och föga oangriplig, att den
står godtyckligheten nära, och den arbetar framför allt med etymologier, som trotsa
all sannolikhet och egentligen endast lyckas åstadkomma en babylonisk språkförbistring
- liksom väl i stort sedt hans fantasi tyckes alltför litet hafva tyglats af den goda
och värdefulla egenskap, som heter nykter skepsis. Det ar naturligtvis omöjligt, att
här ens på ett tillnärmelsevis uttömmande sätt bestyrka detta omdöme, men det må
vara mig tillåtet att framdraga ett för hans bevisföring karakteristiskt fall, som
dessutom hör till grundvalarne för hans teori; ty han vill med detta och lik-
nande exempel bevisa, att urkinesiskan hörde till de flerstafviga, agglutinerande
språken på det kaspiska låglandet, att det var ett tungusiskt idiom. Han utgår således
ifrån, att den äldsta formen af hieroglyfen för sze (»siden») skulle vara sammansatt
af tecknet för siao (»liten») som undre och af tecknet for lä (»ryggrad») som öfre
beståndsdel, hvaraf det förra skulle återgifva begynnelseljudet s och det senare slut-
ljudet Z. Det hela skulle följaktligen läsas »s(e)Z», och detta framträder såsom åter-
stoden af ett ursprungligen tvåstafvigt ord. I själfva verket måste sze fordom hafva
uttalats ser eller sir, hvilket bevisas af de gamla låneorden därur, såsom de grekiska
GiJQ’och’-2ij(!£s9 det mongoliska sir-ge, det koreanska sil (och måhända också det latinska
sela) jämte de nyare afledningarne (silk m. fi.) Resultatet ar alltså ungefärligen riktigt.
Men tyvärr ar bevisföringen falsk, och det såväl paleografiskt som etymologiskt, ty det
vinner ingen bekräftelse hvarken genom den gamla skriftformen af siao eller genom
den gamla ljudformen af Zii, hvilket senare ursprungligen snarare uttalats *kln eller
*kra; man skulle således erhålla någonting liknande sekl eller kanske sek, men
ingalunda sel - om nämligen icke paleografien öfver hufvud lade hinder i vägen.
Och att detta ord skulle vara en kontraktion af två stafvelser till en, därför
talar endast ett hoc volo hos upphofsmannen till denna akrostikonteori, som skulle
förvandla den kinesiska ordskriften till ett slags stafvelseskrift. Ty om också urkine-
siskan verkligen varit ett flerstafvigt sprak, har det dock haft en helt olika karaktär
an tungusiskan - nämligen icke suffigerande utan hufvudsakligen prefigerande - och
just ordet för »siden» har, sa vidt indosinistiken känner, alltid varit enstafvigt. Tills
vidare får man väl därför stanna vid den gamla uppfattningen, enligt hvilken detta
skriftecken representerar ett monosyllabiskt ord och helt enkelt ar bilden af två med ett
snöre sammanbundna sidenbalar, helst detta ar mer an tillräckligt bestyrkt af dess
gamla biformer.
Ehuru*Richthofens teori, såsom ju var att vänta, afhåller sig från dylika osäkra
konstruktioner och söker verka mindre genom mängden an genom vederhäftigheten
af sina bevis, sa har den dock träffats af samma öde som den föregående, ty den
har redan länge vacklat i sina bägge grundvalar, och dessa hafva just i nyaste tid full-
ständigt bragts på fall: detta gäller både månhushypotesen och det från en gammalkinesisk
riksgeografi hemtade invandringsbeviset. När han nämligen antager, att kinesernas,
babyloniernas och indogermanernas urfader utbildat sin gryende kultur i närgränsande
stamorter - öster och väster om Pamir - och vidare utvecklat den i fruktbärande
samverkan, sa stöder han sig hufvudsakligen på det förhållandet, att den kinesiska
astronomien af ålder skulle hafva gemensamt med den indiska och den arabiska (såsom
Babyloniens förmenta arftagare) jämte mycket annat äfven kunskapen om 27 eller 28
sa kallade »månhus», d. v. s. stjärnbilds-stationer på månens bana, hvilka tämligen
nära öfverensstämma. Ty denna öfverensstämmelse kan till följd af denna banas små
oregelbundenheter, som vid tillräckligt afstånd mellan observationspunkterna växa
till en fullständig förskjutning af stationerna, endast bero på att iakttagelserna
gjorts på samma eller närgränsande platser. Det skulle därför också till viss grad
kunna betraktas som en bekräftelse härpå eller åtminstone som ett mycket
betydelsefullt vittnesbörd om det kinesiska urfolkets invandring från Tarymbäckenet,
när det i Yii-kung, en beskrifning öfver Kina, möjligen redan från slutet af tredje
årtusendet f. Kr., bland de nio viktigaste älfvarne i det dåvarande riket om-
nämnes två obetydliga floder, »det svarta» och »det hvita vattnet» (Heh-shui och
Joh-shui), hvilka äro att söka långt utanför rikets senare gräns i trakten af Yii-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
