Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 A. CONRADY, KINA.
skornas betagande dans - och däremellan ljuder på nytt åter och åter den högtid-
liga maningen: »Vand tillbaka, vänd tillbaka, o själ!» Man ser af denna beskrifning,
att själen uppfattas som en människa med kropp och med samma förnimmelser som
på jorden. Och denna tro på dess oförändrade lif efter döden, som ju äfven ar utmär-
kande för Europas urtid, bekräftas af alla de öfriga sorgeritualerna och likaledes af
den följande behandlingen af den döde. Om nämligen denna sista vädjan till själen
varit förgäfves, fyllde man den dödes mun med föda och med urtidens dyrbaraste
mynt, kaurimusslorna, och ställde tillika mat och dryck vid sidan af båren. Troligen
ville man därigenom å ena sidan bevara kroppen från förstörelsen, ty man hoppades
dock alltjämt på själens återkomst och dröjde därför sa länge som möjligt med begraf-
ningen - en sista rest af denna rörande och barnsliga förhoppning yttrar sig ännu
i det nutida bruket att om möjligt bevara liket i veckotal i huset. Men å andra sidan
uppfattades troligen denna föda äfven som själens första näring. Den torde vara att
betrakta som en början till dödsoffren, som ju uttryckligen tjenade detta ändamål, som
en första åtgärd för att tillfredsställa själens behof på andra sidan grafven. Därpå tyc-
kas mig särskildt kaurimusslorna tyda, hvilka väl icke varit afsedda som konserve-
rande medel (en egenskap hos dem, som ar mig obekant) utan snarare som reskassa
(jfr. obolens roll hos grekerna). Men i hvarje fall ar hela detta bruk af en sa naiv ur-
sprunglighet, att det icke behöfves några andra vittnesbörd om dess höga ålder. Om jag
likväl tillägger, att det var rått kött och omalen säd, som man bjöd själen till näring, sa
ar det blott för att visa, från hvilken fabelaktigt aflägsen tid detta bruk härstammar (en
tid, som ännu icke kände elden) och huru segt den kinesiska seden håller i sig - ty detta
förfaringssätt har bibehållit sig åtminstone till det tolfte århundradet af vår tidräkning.
Men slutligen måste hvarje förhoppning om den dödes återuppväckande öfvergifvas,
och man skred nu till begrafningen. Huru denna från början tillgick, synes mig redan
skriftecknet för »begrafva» (tsang, egentligen »gömma») angifva, hvilket (i riktning ned-
ifrån och uppåt) ar sammansatt af tecknen för jord, lik och kvistar, eller (i en paral-
lellform) visar liket mellan risknippen: den döde lades på (eller i) jorden och betäcktes
eller inhöljdes med ris och kvistar. På samma sätt skildrar den urgamla Yih-king
behandlingen af den döde, och den passar förträffligt för det fria nomadiserandets
tid. Men sa snart man inrättat sig i jordkulor och hyddor, fingo dessa, liksom hos
ureuropeerna, äfven tjenstgöra som graf kamrar. Hvad hyddorna beträffar har de Groot
funnit slående bevis härför i grafsederna ännu under Chow-dynastien och särskildt i formen
och inredningen af de grafhögar, hvilka ännu äro vanliga i norra delen af Kina. Före-
komsten af bisättning i jordkulor följer utan vidare redan af de många grottgrafvar,
hvilka enligt traditionen tillhöra den aflägsnaste forntiden och hvilka väl äfven äro
förebilden för den nutida sydkinesiska begrafningsseden, liksom af den gamla sagan om
de »i berget» begrafna urtidshjältarne som motsvarar våra egna liknande sägner. Redan
tidigt har man förmodligen också känt gånggrifterna, hvilkas förekomst på Korea och i
Japan hittills betraktats som en isolerad företeelse i Östasien. De äldsta kinesiska upp-
gifterna om grafkonstruktionen gifva nämligen ganska tydligt vid handen en nära öfver-
ensstämmelse med den s. k. »dolm»-formen: en jordhög med täckt gång (sm) och med
kammare (kuoh). Den enda skillnaden ar, att den senare var uppförd af trä, hvilket dock
låter förklara sig ur Nordkinas brist på stenblock och stenskifvor, i synnerhet som
längre söderut äfven dylika kamrar af sten kunna påträffas åtminstone från 700-talet f. Kr.
Denna begrafning i bostaden står äfven i samband med den primitiva föreställningen
om fortlefvandet efter döden; om den döde fortsatte att lefva sitt lif på det gamla sättet,
sa hade han naturligtvis också rätt att behålla sin egendom, ja, man sökte med
ängslig noggrannhet tillförsäkra honom den. Denna omgafs nämligen numera af samma
heliga fasa och var tabu på samma sätt som den döde själf, hvars forna namn man
hädanefter icke vågade nämna, då han nu tillhörde den skara af mäktiga andar, hvilkas
hämnd och återkomst man fruktade - hvarför man också fordom band för den
aflidnes ögon och ännu, åtminstone i Shan-tung, sammansnör hans fötter. Och lik-
som man sålunda öfverlemnade åt honom det af spöken hemsökta huset, sa fick han
också alla sina egodelar med sig i grafven: hela sitt husgeråd, sina vapen och kläder,
hästen och vagnen, ja, också sitt tjenstefolk och ursprungligen väl äfven sin hustru,
senare åtminstone en bihustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
