Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496 A. CONRADY, KINA.
annat. I närheten af sorgehuset bygga de sig en eländig hydda af träspjälor utan lerfyll-
ning, och därinne sofva de på halm med en jordtorfva som kudde. Kläderna, smyckena,
till och med förmögenheten - kaurimusslorna - behåller den döde för sin del; när de
åter kläda på sig, ar det i torftiga, illasittande plagg af oblekt grof hampväfnad, i stället
för mössa hafva de ett groft rep kring håret - med ett ord, de hafva blifvit tiggare.
Det mesta af dessa bruk har bibehållit sig anda till vår tid, framför allt det mest i ögonen
fallande: sorgdräkten af oblekt hampväfnad. Det ar förklaringen till att hvitt blifvit sor-
gens färg i Kina. Man brukar skratta åt det, men hvilket enastående perspektiv öfver en
oafbruten utveckling ur djupaste barbari öppnar dock icke just detta konventionella bruk!
Härifrån kommer jag helt naturligt in på näringslifvet under urtiden, emedan
det återigen ar dyrkan af förfäderna, som vi hafva att tacka for de flesta upplysningar
därom - äfven de for öfrigt af en synnerligen ursprunglig art. Ty genom offermål-
tiderna, hvilka som sagdt voro en bespisning af förfäderna och gudarne, få vi icke blott
kännedom om denna tids föda, utan tack vare den urgamla plägseden, att den offrande
endast fick frambära det han själf odlat och skördat -hvadan kejsaren ännu i dag
en gång om året kör plogen under högtidliga ceremonier och kejsarinnan själf sköter
sina silkesmaskar - få vi äfven veta, huru och af hvem denna föda blifvit frambragt.
Delta bestyrkes äfven af skänkerna från gäster och skyddssökande, hvilka skulle ut-
göra en karakteristisk symbol af gifvarens kunskaper och verksamhet.
Sålunda finna vi, att man och kvinna haft helt olika och i hufvudsak strängt
åtskilda arbetsområden. Ty mannen hembar som gåfva endast lefvande eller sken-
bart lefvande djur: vildgåsen, fasanen, de uppstoppade hjorthudarne, och som offer-
gåfva rå fisk och ratt kött, till på köpet oflådt, (detta ar den s. k. sing eller hueh-mao, som
i Shang-tung vid begrafningsmåltiderna ännu representeras af lefradt blod med instuckna
svinborst), och han måste nedlägga offerdjuret, äfven tjuren och svinet, med båge. Kvin-
nan däremot, som enligt Chow-li särskildt rådde öfver trädens frukter, frambar i bägge
fallen som sina egentliga skänker kastanjer och dadlar (li-tsao). Alltså å ena sidan djur-,
å andra växtvärlden! Därmed försättas vi sålunda långt bortom de dagar, då »Adam
gräfde och Eva spann», tillbaka till tiden för den »individuella matanskaffningen»,
för den »sociala individualism», då allt arbete i viss man var deladt i maskulint
och feminint, till den mänsklighetens morgon, då Eva, bärande barnen på ryggen, mödo-
samt trängde sig fram genom urskogen for att samla ätbara frukter, medan Adam ströf-
vade omkring på jakt efter villebråd. Om man utgår från mannens ståndpunkt, ar
detta jägarstadiet, och minnet häraf återfinnes ännu i den tidigare anförda traditionen
om att de första människorna lefvat tillsammans med djuren som en enda familj, ty
det ar enligt K. v. d. Steinens erfarenhet från de brasilianska bakairi just ett tecken på
»det fullständiga och äkta jägarstadiet», att människan icke anser sig skild från djuren
genom någon klyfta utan endast känner sig som primus inter pares. Ännu i sjunde
århundradet f. Kr. och ännu senare har man, enligt hvad Chow-li, Tso-chwan och
äfven Lieh-tse intyga, i Kina trott, att de barbariska grannfolken, såsom t. ex. Kie-
stammen i trakten af det nuvarande Kiao-chou, voro kunniga i djurspråket.
Men om man fordom tänkte sig utvecklingens gång sa, att jägaren småningom blifvit
herde och herden åkerbrukare, sa har den nyare forskningen brutit med denna dogm
och visat, att det första och det sista stadiet ligga icke vertikalt öfver hvarandra utan i
stället horisontalt vid sidan af hvarandra på sa sätt, att Eva gräfde, medan Adam jagade,
d. v. s. vid sidan af den jagande mannen stod den åkerbrukande kvinnan; ty eme-
dan hon redan fysiskt var hänvisad till vegetabilisk föda, måste också hon vara den,
som först började att odla jorden. Detta visar sig äfven i det äldsta Kina. Visserligen
har här mannen sedan urminnes tider skött åkern och äfven haft något att beställa med
sädesoffren, men i bagge fallen synbarligen endast som en senare usurpator. Ty om det
redan talar härför - och ratt öfvertygande synes det mig - att det var husmoderns
plikt, ja, huvuduppgift att »frambära offerskålarne med säd i förfädernas tempel» -
en verklig eller föregifven oförmåga härtill var till och med ett skäl till skilsmässa - och
att de »sex sädesslagen» liksom också det grofmalda riset stodo under kvinnans vård,
sa bevisar en föreskrift i Chow-li direkt, att kvinnan en gång själf har planterat,
sått och skördat. Det heter nämligen: »I början af våren må Nei-tsai bjuda drottningen
att med sina hofdamer uppdraga det (enligt kommentaren i hennes palats förvarade)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
