Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URTIDEN. 511
stamfader och framstår således som ett steg på vägen mot ett ordnadt samhälle och
särskildt då, som nämndt, det matriarkaliska samhället. Ty det ar ju alltid en (mänsklig)
stammoder, som detta mystiska väsen har umgänge med, om det icke till på köpet själft
ar af kvinnligt kön, såsom svalan i Shang- och Tsin-sägnerna och mullbärsträdet i
I-yin-sagan. Kretsen af dylika bestämdt påvisbara kinesiska totemgestalter ar visserligen
fantasilöst liten, ty den inskränker sig till de förut omnämnda; men man skulle äfven i
detta sammanhang kunna anföra de hithörande heroernas namn, som också delvis äro
angifna här ofvan, sa mycket mer som de »åldrige vise» redan af Lieh-tse tillskrifvas djur-
gestalt; möjligen hör äfven ett antal äldre klannamn till denna kategori. En förbindelse
mellan två totemistiska släkter tyckes rent af antydas af Yu-sagan, som låter hjältens
till sten förvandlade hustru föda Ki (en sten har ännu under Han-perioden dyrkats i
ett särskildt tempel såsom »Kis moder»), medan Yu själf förvandlades till en björn -
som en äkta son af den på samma sätt förvandlade Kun, vid hvars kult enligt god
totemistisk sed björnfett var förbjudet. Också den taoistiska filosofien har måhända
upptagit totemismen för att omtolka den på sitt vis. Åtminstone skulle jag vara benägen
att uppfatta det sa, när Lao-tse gör den »hemlighetsfulla djurhonan» (huan-pin) till alla
väsens upphof. Kanske går också jordens förliknande vid ett sto, som förekommer
i Yih-king, tillbaka till dylika föreställningar.
Som den troligtvis yngsta formen af själatron framträder slutligen (för att fortsätta
med - »ismerna») manismen, som sannolikt omedelbart framsprungit ur totemismen
och som i de öfvernaturliga väsendenas ställe sätter de mänskliga förfäderna. Också
denna form måste hafva framträdt redan under mödernerättens tid, emedan det i den
äldsta litteraturen finnes spår af ett stadium, då endast (stam-)modern dyrkades.
Sedan har faderskulten tillkommit, och denna nya form, som med sin föräldradyrkan
- dock med företräde för fadern - ar ett uttryck för det segrande patriarkatet,
har slutligen, men likaledes redan i en långt aflägsen forntid, sammansmält med den
gamla naturdyrkan på sa sätt, att den senare framstår nästan som en kolossal
utvidgning af förfädernas dyrkan. Denna har alltså blifvit den egentliga grund- och
hörnstenen for den kinesiska religions- (och stats-)byggnaden.
För att slutligen med några ord erinra om kulten, sa var den, såsom redan förut
antydts, genomgående schamanistisk och har antagligen från början mestadels legat
i kvinnohänder. Åtminstone betecknar den äldsta hieroglyfen för »schaman» (wu) endast
prästinnan, och i vissa nordkinesiska provinsers lokalkulter (och i hela Sydkina)
var det i själfva verket ännu under Tsin- och Han-perioderna prästinnor, som det ålåg
att förrätta tempeltjensten åt de flesta gudomligheter, som i den officiella (patriar-
kaliska) ritualen brukade betjenas af män, såsom jorden, floderna, stjärnorna m. fl.
Detta ar tydligen en kvarlefva från urtiden, som bibehållit sig bland folket, medan den i
de högre samhällslagren fått vika för en yngre kultform, där prästinnorna endast bevarats
i vissa särskilda fall, och delvis blott vid sidan af de manliga schamanerna. Sålunda
tillkom det dem att vid torka bedja om regn och framför allt att besvärja andarne,
att framkalla och fördrifva dem. Enligt en notis i Tso-chwan uppträdde de härvid
på fullkomligt urtidsmanér åtminstone hvad kostymen beträffar - nakna och
med vildt fladdrande hår. För öfrigt sökte denna liksom all annan schamanistisk
kult att med öronbedöfvande larm och vilda danser inverka på andarne, ätt nedkalla
dem öfver mediet, som i hypnotisk extas, »uppfylldt af guden», och begåfvadt med
hans egenskaper, ansågs mäktigt att förkunna framtiden och till och med att uppväcka
döda. Att döma af de »nio sångerna» af Kuh-Yuan (200-talet f. Kr.) måste en dylik
gudstjenst med dess mimiska framställning och dess dialog mellan guden och prästinnan
nästan hafva varit ett embryonalt drama, och kanske i ännu högre grad gäller detta
om folkdanserna vid offerfesten, hvilka med sång och gester framställde inför guden
antingen hans egna bedrifter eller det af de medverkande utförda arbetet. Äfven
danser i djurmasker tyckas därvid hafva förekommit, liksom man ju också tänkte sig en
stor del af gudarne i djurgestalt. Särskildt i dessa rituella krigs- och skördedanser,
med deras framställningar af segerrika strider, hvilka äfven plägade med mindre
högtidlig prägel framföras »i arbetsdanser», torde man böra söka ursprunget till det
kinesiska dramat. En del af de danserna beledsagande offer- och högtidssångerna
i Shi-king har också verkligen en utpräglad dramatisk karaktär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
