Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Nyare tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558 A. CONRADY, KINA.
sakligen blott indirekt kommo underrättelser därifrån och gåfvo ingen tillnärmelsevis
riktig föreställning om dess natur och kultur. Europa och Kina hade kommit
längre ifrån hvarandra an 200 ar förut; de hade numera blifvit sagor för hvarandra.
Men på ömse sidor voro redan i all tysthet krafter i verksamhet för att
återställa den afbrutna förbindelsen och för all framtid befästa den. I Väster-
landet var det impulser från själfva Östasien, som verkade i denna riktning. Ty
äfven under detta interregnum i samfärdseln har Kina indirekt utöfvat ett stort och
betydelsefullt inflytande på Europa. Liksom under påverkan af den dämpade färg-
glöden i de persiska mattorna, hvilkas ornament sa tydligt hänvisa till kinesiska
förebilder, färgglädjen åter lefde upp i Europa och i de flamländska och italienska
skolorna rent af medförde en omhvälfning af hela maneret, sa har införandet af
kinesiskt porslin genom den främre Orientens förmedling icke blott framkallat en
ny fajansteknik utan en hel ny ornamentik; och genom boktryckerikonsten har Kina
dessutom medverkat till 1400-talets mäktiga kulturella uppsving, som icke sa litet bidrog
till dess världsfamnande expansionssträfvanden. Columbi djärfva färd har omedelbart
framgått ur hans sträfvan att finna en kortare väg till de rika land, som Marco
Polo skildrat, Kathay och Zipangu (Japan). Han dog i den tron, att han upptäckt
Asiens östkust, och denna tro var då för tiden allmän och fortlefde ännu långt efter
hans död. På hans upptäcktsfärd (och påskyndade af den) följde sedan i rask
följd de andra färderna, och 1514 landade det första europeiska skeppet, ett
portugisiskt, i en kinesisk hamn. Därmed hade Europa definitivt fått fast fot i Kina.
Och äfven därstädes hade under tiden den omhvälfning förberedts, som skulle
leda till det utländska inflytandets och den utländska handelns och samfärdselns
uppblomstring. Äfven Ming-furstarne dukade under for de asiatiska härskarätternas
gamla förbannelse, kejsarvansinnet. I vanvettigt slöseri, i alla tänkbara laster och
njutningar, i barnsligt sökande efter odödlighetsdrycken förskingrade de folkets mödo-
samt utgjorda skatter, och eunuckerna, som spelade en större och mera olycksbringande
roll an någonsin förr, eggade dem ständigt härtill for att själfva ostördt få samla
rikedomar. Det var därför knappast någon frist mellan upproren under hela 1500-
talet. Slutligen utbröt 1636 det största och fruktansvärdaste af dem, hvars ledare,
Li Tse-cheng, lyckades att under loppet af några ar underlägga sig en tredjedel af Kina
och slutligen (1644) framryckte mot Pe-king. Kejsaren begick själfmord, hans siste
trogne fältherre, Wu San-kui, som hade blifvit svart förolämpad af Li Tse-cheng,
ingick förbund med mandschuerna, hvilka sedan länge väntade på att taga arf efter
mongolerna, ju-chen och alla öfriga steppens söner - desamma, på hvilka redan Sung
Shi varnande pekat: .
»Förgät ej, att på andra sidan muren rider den hungrige tataren,
Och slår, lik en gam, sina kretsar kring det begärliga bytet!»
Dessa inbröto nu i riket, Pe-king föll, och sa hade på nytt främlingarne blifvit
herrar öfver Kina.
Den nya Ta-tsing-dynastien hade visserligen arbete för en hel mansålder, innan
hela landet underkufvats, ty i Södern hade man korat en ättling af Ming-släkten till
kejsare, och dels i hans namn, såsom den berömde piraten Koxinga (Kuoh-sing-ye), dels
i eget intresse reste sig äfven andra fiender till den nya ordningen. Men detta hindrade
icke, att denna dynasti redan nu helt och hållet påtryckte landet sin viljas prägel. Och
det visade sig då, att dess furstar, liksom mongolerna, i allmänhet voro främlings vänliga.
En (ännu visserligen mycket blygsam) handelsförbindelse med europeerna förefanns vid
deras tillträde till makten som en fait accompli. I Macao hade portugiserna slagit sig ned;
på Formosa funnos holländare, tills de fördrefvos af Koxinga, och äfven engelsmännen
visade sig redan 1637 en gång mera tillfälligt i Kanton. Men det fanns äfven en del
europeer, som slagit sig ned i själfva Kina, i Pe-king och annorstädes, och som intogo en
mycket aktad ställning där, nämligen jesuitmissionärerna. Redan 1581 hade den förste
jesuiten, Matteo Ricci, beträdt kinesisk mark. Efter många obehag och svårigheter
blef han 1601 välvilligt mottagen af kejsaren i Pe-king. Många andra medlemmar af
Jesuitorden följde i hans spår och grundade kyrkor och församlingar, och tre af dessa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
