Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forts. Ämbetsmannastaten 645—1185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590 ’ O- NACHOD, JAPAN.
vid den kejserliga hofstaten anställda kvinnorna). Den tredje gruppen som drab-
bade de enskilda personerna, bestod af vapen och andra persedlar för krigs-
väsendet.
Hvad slutligen dagsverkena, yo, beträffar, sa bestämdes 646, att hvarje grupp af 50
ko skulle ställa en man med vederbörligt underhåll, en pålaga, som kunde aflösas
genom erläggandet af en viss mängd tyg och ris.
Liksom i Kina under Tång-dynastien infördes äfven ett slags allmän värnplikt.
Enligt en förordning af 689 skulle en fjärdedel af den manliga vapendugliga be-
folkningen göra krigstjenst, men förmodligen företogs icke rekryteringen regelbundet
utan endast vid behof af trupper.
Det skulle varit förvånansvärdt, om hela detta i det offentliga som i det privata
lifvet sa djupt ingripande omdaningsverk kunnat försiggå alldeles utan motstånd. I
själfva verket stördes också det allmänna lugnet upprepade gånger af uppror, som
dock vanligtvis lätt underkuvades. Tronföljden, som hvilade på utkörandet af en
kronprins under den regerande kejsarens lifstid, hade, liksom i Kina, icke blifvit
reglerad vid Taikwa-reformen. Vid de ifrågavarande oroligheterna, som leddes af
kejserliga prinsar, gällde det kanske i första rummet en personlig täflingskamp mellan
härskarhusets medlemmar om den kejserliga makten, men det ar dock tydligt, att
upprorsstiftarne endast kunde räkna på de för deras planer nödvändiga anhängarne
bland de missnöjda motståndarne till denna omhvälfning ofvanifrån och att dessa
ofta förekommande tronstridigheter äfven äro ett uttryck för vissa kretsars ovilja mot
alla nyheterna. I ett fall artade sig täflingskampen om den kejserliga makten till ett
verkligt allvarligt tronföljdskrig, i hvilket enligt de väl något öfverdrifna siffrorna i
Nihongi flere tiotusental af kämpar stodo emot hvarandra (Temmus seger öfver
Köbun ar 673).
Fråga vi nu efter de tongifvande personligheterna och de drifvande krafterna
under denna stora öfvergångsperiod, sa visar det sig, att Kötoku, den förste Taikwa-
kejsaren (645-655) oaktadt alla sina djupt ingripande reformmanifest, hvilka göra
det årtionde, under hvilket han härskar, till en af de viktigaste märkesstenarne i
hela Japans historia, dock spelar en ganska blygsam, snarare passiv an aktiv
biroll vid sidan af kronprinsen, som besjälades af en orygglig verksamhetslust. Mot
förmodan grep denne vid Kötokus död ännu icke själf efter kejsarkronan utan gaf
den i stället åt sin moder, den förutvarande kejsarinnan Saimei (förut kallad Kögyoku),
som efter sin abdikation ar 645 fullständigt trängts i bakgrunden i politiskt hän-
seende och äfven nu endast blef ett verktyg för den faktiskt regerande sonen-kron-
prinsen. Först efter hennes död (661) öfvertogs regeringen officiellt af den mångårige
tronföljaren och sedan länge den egentlige ledaren, hvilkens mäktiga gestalt lefver
kvar i den japanska historien under det postuma kejsarnamnet Tenji. Efter endast
ett årtiondes egen regering bortrycktes kejsaren af döden från sin lyckosamma och
betydelsefulla fastän korta lefnadsbana. Han var endast 46 ar gammal, men hvilken
genomgripande förändring betecknar icke denna korta tidrymd för det framåtsträf-
vande riket! Hans namn ar för alltid oupplösligt förenadt med alla de framsteg,
som bruka sammanfattas under namn af Taikwa-reformen och som bilda grundva-
len för Japans hastiga öfvergång från ett öfvervägande krigiskt, halfciviliseradt sta-
dium till en relativt högtstående kultur. Som mörka fläckar på den store realpoli-
tikerns bild måste man visserligen rakna de svekfulla intriger, som han begagnade
sig af för att undanrödja sina rivaler om makten (i samband med det hänsynslösa
undertryckandet af de olika upprorsförsöken).
Endast i två ar öfverlefde Tenji sin vid nyss fyllda 50 ar (669) bortryckte
store kansler Kamatari, näst honom själf val den om hela Taikwa-rörelsen mest för-
tjente personen. För den lockande uppgiften att till dess art och omfattning belysa
hans personliga insats i reformarbetet på de olika områdena saknar man tyvärr det
nödvändiga faktiska underlaget i källorna. Ingenstädes far man en tydlig bild af den
roll, som han personligen spelat vid planläggandet och genomförandet af de nya
inrätlningar, hvilka grundlades under hans ett helt kvartsekel omspännande kanslers-
verksamhet. Det förblir också outredt, om i förhållandet mellan den hänsynslöse
reformprinsen, hvilken i parentes sagdt vid Taikwa-erans början endast var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
