Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Det västerländska statssystemets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
af Guds ord och skyldiga att underordna sig den rena lära, som predikades af de
ras fullmäktige med stöd af Skriften. På denna väg blefvo sålunda äfven här de
rätta lärarne kyrkans ledare, ehuru hvarje troende kristen var förpliktad att på egen
hand och på eget ansvar ansluta sig till hvad han funnit vara Guds ord. Han kunde
ej afbörda sig detta ansvar på någon världslig öfverhet, som han tvärtom var skyl-
dig att efter förmåga tvinga till ordets efterlefnad. Från denna synpunkt var cal-
vinismen lika teokratisk som den gamla katolicismen, vare sig papisternas eller kon-
ciliernas, gick i många fall till och med längre, eftersom dess tolkning af Skriftens
bud ingrep vida mer i människolifvets förhållanden och lemnade mindre utrymme
åt olika världsliga makters själfständiga ompröfning. Kyrka och stat sammanföllo
äfven här med hvarandra helt och hållet. Det calvinistiska idealet var en samfälld
kristenhet, uppbyggd nedifrån i olika, alltmer utvidgade korporationer med en vald,
men styrande hierarki, alldeles som de reformerande konciliefäderna hade hoppats.
Skillnaden var blott den, att calvinismen såsom hierarkiens teologiska grundval satte
Skriftens uttydning i stället för prästens sakramentala ordination.
Emellan församlingarnes valrätt och den renläriga hierarkiens maktbefogenheter
rådde i verkligheten en oaflåtlig spänning, som icke kunde dämpas eller ens öfver-
skylas genom det ideala krafvet på den enskilde troendes åtlydnad af det ofelbara
ordet. Därför visade det sig omöjligt att uppföra en allmännelig och hela samhälls-
lifvet omfattande kyrkobyggnad på en så spröd grund. Ibland de troende, emellan
de hierarkiska teologerna själfva, uppstodo skilda läromeningar, som ledde dels till
våldsam splittring, dels till enhetsförsvagande utjämningsförsök. Å ena sidan måste
den calvinistiska rörelsen, såsom i Geneve och sedan i Amerika, inskränka sig till
upprättandet af fria teokratiska republiker. Å andra sidan, såsom i Nederlanden och
här och där i Tyskland; måste under häftiga partistrider kompromisser afslutas med
de världsliga öfverheterna, som sålunda fingo vida större kyrkligt inflytande än hvad
systemet egentligen tillstadde. Redan från början framträdde alltså calvinismen,
som teoretiskt häfdade kristenhetens enhet under en allena saliggörande tro, trots
sina ständigt vidhållna anspråk såsom ett söndrande element i vida högre grad än
lutheranismen. Ju längre striden varade och utvidgades, dess mer betonades de sär-
skilda församlingarnes själfständighet, och därmed trädde äfven de teologiska kraf-
ven i bakgrunden för världsliga åskådningar och intressen. Dessa togo sig uttryck
i yrkanden på en tolerans, som förestafvades mindre af friare religionsbegrepp än af
misströstan om de förfäktade läromeningarnes framgång. För såvidt som sådana
yrkanden vunno gehör, inneburo de ett erkännande af den världsliga makt,
som var i stånd att garantera den nyvunna privilegierade religionsutöfningen och
därigenom tillika utvidgade sin myndighet utöfver de kyrkliga partiernas inbördes
råmärken.
Så skedde förnämligast i Frankrike, där de blodiga fejderna mellan katolikernas
och hugenotternas lika riksfördärfvande ligor nådde sin afslutning, åtminstone för
lång tid framåt, genom det nantesiska ediktet, som i viss mån kan sägas motsvara
den tyska religionsfreden i Augsburg. Men i motsats till Tyskland främjades icke
därigenom rikets splittring, utan tvärtom dess förnyade samling under konungadö-
mets ’hägn. Visserligen bekräftades tills vidare det hugenottiska förbundet såsom
ett slags stat i staten genom de militära garantier, de juridiska och andra privilegier,
som beviljades dess medlemmar. Men det var ej, liksom i Tyskland, fråga om en
fortsatt styrelsemakt, som skulle tillkomma hugenottiska myndigheter i kraft af deras
kyrkliga befogenheter. De måste, liksom alla andra undersåtar, erkänna en enda
regering, som utöfvades i den franske konungens namn. Den förnämsta rättsgaranti,
som förunnades dem för deras religionsutöfning, bestod däri, att konungen, ehuru
själf katolik, högtidligen till deras förmån afsade sig den kyrkliga tvångsmakt, som
af deras fiender påtrugades honom i påfvens namn. Att denna afsägelse sedermera
återtogs, förringar icke dess betydelse för samtiden och för den franska riksenhetens
befästande. Ty därigenom frigjordes den franska kronan från beroendet af påfve-
dömets kraf på dess medverkan till kätteriets utplåning. En fortfarande katolsk
konung, som intog och törmådde häfda en sådan ståndpunkt, hade midt i religions-
stridernas tidehvarf böjt tvenne motsatta kyrkosamfund under en enda öfverlägsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
