Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Det västerländska statssystemets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
den fortgående reaktionen mot den spanska världsmonarkien, som tagit katolicismens
andliga mission och maktmedel i sin tjenst, ofta nog under öppen eller förstucken
motsträfvighet från påfvedömets sida.
Medeltidens alltmer utvecklade grundsatser och sedvänjor angående de särskilda
makternas inbördes samfärdsel tillhörde och skyddades af kyrkans rätt, föllo prin-
cipiellt i sista hand under dess myndigheters domvärjo. Rättsskyddets effektivitet
kunde vara ringa nog, men i alla fall var i synnerhet den senare medeltiden på samma
gång de ständiga fejdernas och de upprepade skiljedomarnes guldålder. Dessa rätte-
gångar i sådana mål, som från modern synpunkt betraktas såsom väsentligen makt-
frågor, finna sin förklaring däri, att de stridande parterna ansågos lyda under en
gemensam statsmakt, nämligen världskyrkans. Den rätt, som därvid borde tillämpas,,
härleddes vanligen ur naturrätten, som ju också, ehuru i verkligheten full af antika
kulturlån, ansågs inbegripen under kristendomens och följaktligen kyrkans auktori-
tet och sanktion. Men huru skulle det gå, sedan denna sanktion bortfallit såsom
icke längre allmänt erkänd öfver hela Europa?
Folkrättens lagstiftare, bland hvilka Hugo Grotius af ålder plägar betraktas så-
som den förnämste, kunde icke åberopa sig på någon utvärtes auktoritet eller gu-
domlig inspiration, utan måste nöja sig med att tala i vetenskapens namn. Att lik-
väl åtminstone delvis deras lärdomar togos till efterrättelse af de maktegande, be-
rodde på dessa lärors öfverensstämmelse med de praktiskt politiska krafven och i
många fall äfven med bevarade traditioner från den kyrkliga rättsenhetens tid. Hvad
innehållet angår, var ej sammanhanget alldeles brutet med det äldre åskådningssättet.
Likaledes fortfor naturrätten att utgöra den hufvudkälla, hvarur äfven det nya skulle
hemtas. Men naturrätten uppfattades såsom någonting helt annat än förut, icke så-
som den kyrkliga världsstatens egen rätt, utan såsom den rätt, som troddes hafva före-
gått och således alltjämt legitimera den särskilda suveräna staten och dess rätt, såväl
utåt som inåt. Från denna utgångspunkt blef den särskilda statssuveräniteten den
nödvändiga förutsättningen för all folkrätt, och detta begrepps utbredning och anam-
mande af statsmännen följde därför folkrättens utbildning och erkännande åt.
Folkrätten blef en utvidgning och tillämpning af den sålunda uppfattade natur-
rätten, som icke kunde härleda sin sanktion från någonting annat än det af veten-
skapen skolade förnuftet. I verkligheten hemtade detta förnuft sitt innehåll från det
gamla traditionella rättsmaterialet, tillökadt med nya slutsatser från den grundligare
studerade romerska rätten, som ju också alltifrån renässansen betraktades såsom
det själfuppenbarade allmänna förnuftet. De suveräna staterna betraktades såsom
rättspersoner, som icke lydde under någon gemensam öfverhet, men borde följa för-
nuftets anvisningar och kunde ytterligare förplikta sig själfva genom ömsesidiga af-
tal. Om folkrätten kränktes, fanns ingen tillrättavisande auktoritet att tillgå, och
följaktligen ej heller någon skiljedomare, hvars utslag kunde bekräftas af en sådan
auktoritet. Hvarje stat måste för sin egen räkning, med eller utan genom aftal
vunna bundsförvanter, häfda sin rätt mot våldsverkaren, och utfallet berodde ej af
rätten i och för sig, utan af den förhandenvarande makten. Men för såvidt som ändå
folkrätten principiellt erkändes såsom förpliktande, bildade Europas stater tillsam-
mans ett på rättens grundval organiseradt, om också vacklande statssystem.
Detta från kyrkans öfverhöghet frigjorda statssystem, sådant det förbereddes af
folkrättslärarne och de efter deras anvisningar handlande statsmännen, bröt si^
småningom väg under starka inflytelser och inskränkningar äfven från den stats-
konst, som icke erkände någonting utöfver det obegränsade maktförvärfvet och den
rent mekaniska maktbalansen. Äfven om man ytterst måste vädja till makten såsom
sådan, betydde det dock alltid ett omisskänneligt framåtskridande, att den respekte-
rade rättens område efter hand vidgades, till och med i krigstid, då vapnen icke
utan allvarliga gensagor och påföljder kunde hänsynslöst användas. Äfven om in-
tressena i stället för idealen gjorde sig mer och mer gällande inom politiken, var det
dock alltid ett hälsosamt tvång, att deras konflikter måste, med eller utan skrymteri,
ikläda sig rättstvisternas former och endast undantagsvis kunde framträda med de
nakna maktanspråkens fräckhet. Men detta framåtskridande, så föga märkbart och
tryggadt det än var med hänsyn till folkens inbördes fred, betingades dock tillika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
