fader och söner ömsesidigt lemnade hvarandra i sticket. Och detta skedde icke, emedan de från vår sida tillfogats något våld eller någon skada, tvärtom, hvarthän jag än kom och hvarest jag blott blef i tillfälle att inleda förhandlingar, utdelade jag alltid åt infödingarne alla de skänker, som stodo mig till buds: tyg, kläder och andra saker, utan att för egen del taga någonting; men de äro af naturen rädda och förskrämda. När de likväl känna sig säkra, öfvervinna de hvarje fruktan och visa sig då godmodiga, förtroendefulla och frikostiga med allt hvad de ega. Ingen för- vägrar den, som beder honom, något af hvad han eger, ja de uppmana sjalfva till att taga det. Mot alla visa de den största älskvärdhet; värdefulla saker utbyta de mot småsaker och äro nöjda med litet eller ingenting. Jag förbjöd emellertid mitt folk att gifva dem värdelösa föremål, såsom skärfvor af fat eller glas, spikar och läderremmar, ehuruväl det beredde dem den största glädje att ega desamma. Det hände nämligen, att mången matros för en enda läderrem fick så mycket guld som värdet af tre guld- stycken och att andra för ännu ringare ting erhöllo än mera. Särskildt för våra nya koppar- och guldmynt gåfvo de allt hvad den, som sålde dem, begärde: ett och ett hälft till två uns guld eller 30 till 40 pund bomull; denna produkt kände de nämligen redan till. Likaledes sökte de - liksom djuren - tillbyta sig fragment af bågar, kärl, krus, urnor och fat mot guld. Emedan jag ansåg detta för obilligt, förbjöd jag det; i stället skänkte jag dem - utan att för min del taga någonting därför - många vackra och nyttiga saker för att desto lättare vinna deras förtroende, om- vända dem och göra dem vänskapligt sinnade mot vårt konunga- par, våra furstar och de spanska folken, på det att de villigt och med ifver måtte åt oss öfverlemna sådana ting, hvaraf de ega öfverflöd men vi brist. Infödingarne känna icke till några rituella bruk; de tro orubbligt därpå, att all kraft, all makt och allt godt är i himmelen och att äfven jag med mina skepp och matroser kommit från himmelen. I denna öfvertygelse mött ögo de mig, så snart de frigjort sig från sin rädsla. ^Fördenskull äro de ingalunda dumma eller tröga till förståndet; tvärtom äro de ytterst kloka och skarpsinniga; till följd af sina färder äro de förtrogna med hafvet och berätta på ett förvånansvärdt sätt om allt möjligt. Emellertid hafva de aldrig sett klädda människor och skepp, som likna våra. Så snart jag nu anlände till detta haf, lät jag genast på den första ö, som jag kom till, med våld tillfångataga några indier, på det att de skulle lära af oss och samtidigt gifva oss underrättelser angående allt, hvad de visste om dessa trakter. Och vi lyckades äfven därmed; ty inom kort förstodo vi hvar- andra ömsesidigt genom åtbörder, tecken och ord, så att indierna blefvo af största värde för oss. De äro fortfarande hos mig och tro alltjämt, att jag kommit från himmelen, och ehuru .de redan en lång tid varit tillsammans med oss och äfven den dag, som är, dröja bland oss, voro de de första, hvilka öfverallt för- kunnade, under det att andra med högre röst vidare utspridde det: »Kommen hit och betrakten folket, som kommit till oss från himmelen!» Så kommo män och kvinnor, barn och vuxna,