Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.6. De nordliga upptäckterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, UPPTÄCKTS- OCH KOLONIALHISTORIA.
tanke, ty om också den förhoppning, som man ställt på Hudson-Bay, visat sig falsk,
så fanns dock ännu den möjligheten kvar, att den efterlängtade passagen kanske skulle
öppna sig längre norrut. Vi vefa nu, att denna förmodan var riktig, men tiden var
ännu icke inne att tillgodogöra sig den.
Ännu gjordes en sista ansträngning. »Discovery» inlöpte för andra gången under
Bylots och Baffins befäl i de ogästvänliga farvattnen och uppsökte de högre bredd-
graderna norr om Davis’ sund. Man påträffade här mera öppet vatten i den nu-
varande Baffins-viken och uppnådde ända till 78° nordlig bredd. Inslående en syd-
lig kurs, for man förbi ön North-Devon och korsade mynningen af Lancastér-kanalen,
hvars västliga fortsättning just utgjorde den sökta vägen. Den utmynnar ju i Bär-
ro w-sundet, och härifrån leder en vanligen isfri väg genom Melville-sundet in i vatt-
net norr om Mackenzie-flodens utflöde. Att engelsmännen emellertid ej vågade an-
förtro sig åt det föga lofvande inloppet, hvilket ju äfven såg ut att vara endast en
fjord, det är alltför naturligt, och så behöll man den sydliga riktningen. Man blef
emellertid innesluten af is och motståndslöst framdrifven, tills man ungefär på höj-
den af polcirkeln lyckades frigöra sig från isens omfamning. »Discovery» återvände
lyckligt till England, men dess ledare fortlefde nu i den fasta öfvertygelsen, att något
vidare fortskridande på denna väg icke lönade sig, och äfven deras landsmän bi-
trädde de käcka polarresandenas mening. Ett sändebref från Baffin till lord Wol-
stenholme, hvars namn är förevigadt genom Labradors nordvästkap, kan betraktas
som ett offentligt farväl till dessa planer, som sedan 40 år med så stor kärlek om-
huldats i England. »Jag torde», skrifver han med all rätt, »djärft och utan skryt
kunna påstå, att på kortare tid inga bättre upptäckter stå att göra, om man tager
i betraktande ismassorna och svårigheten af en seglats så nära intill polen och
så därjämte medräknar magnetnålens fabelaktiga missvisning, hvilket förorsakar,
att man icke kan göra ett utkast till en riktig karta utan den allra största nog-
grannhet.»
För två århundraden insöfdes forskningsifvern att finna en nordvästpassage. Blott
hvalfisk- och sälfångare korsade ännu tillfälligtvis de olycksdigra farvattnen, och en
och annan af dem, t. ex. 1631 Fox och James, hafva gifvit sitt namn åt en kanal
eller en vik inom det nordpolara området. Först 1818 hissade Storbritannien, i
känslan af nyväckt företagsamhet, åter sin stolta flagga, hvilken Baffin modlös hade
strukit. Sina bästa krafter uppbjödo då sådana män som John och James Ross,
Parry, Inglefield, Mac Clintsik och den vördnadsbjudande martyren för polarforsk-
ningen, John Franklin, tills 1851 Mac Clure tillkämpade sig det yttersta målet.
Men man arbetade, led och dog nu endast för geografiska sträfvanden; urvärlds-
samfärdselns synpunkt hade man*förlorat allt intresse för den nordliga världen.
Kajakmodell, förfärdigad af originalet i Museum fur
en västgrönländsk eskimå. vöikerkunde i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
