Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.8. Frankrikes kolonialpolitik i Asien, Afrika och Nordamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, UPPTÄCKTS- OCH KOLONIALHISTORIA.
landsman falla, så att han, för hvars fot Indiens skatter legat, 1764 måste dö i största
elände. Redan tidigare hade Pondichéry eröfrats af engelsmännen men utlemnades
åter i freden i Paris 1763, nu en värdelös koloni. Genom det franska kompaniets
usla förvaltning och till följd af regeringens kortsynthet har det värdefulla Indien
gått förloradt.
Vi förflytta oss nu till det västindiska kompaniets verksamhetsfält; spåren af dess
arbete hafva vi redan i Senegambien lärt känna. Knappast någon del af världen
egde en sådan lockelse för äfventyrslystna sinnen som Antillerna. Det blida klimatet,
den rika jordmånen och infödingarnes naiva natur lockade formligen till kolonisa-
tion. I Frankrike var det hufvudsakligen normander, som följde denna böjelse. Nor-
mandiska ädlingar egnade sig från Richelieus tid åt att grundlägga franska kolonier
i Västindien. En kapten från Dieppe landsteg 1625 på St. Christophe och slog sig
ned där. Richelieu var till den grad tilltalad af denna tanke, att han själf insatte
kapital i företaget, understödde nybyggarne med vapenmakt mot engelsmännen och
uppmuntrade dem genom tullprivilegier. Ett konsortium af kapitalister bildade sig
i Rouen och anlade plantager på Martinique och Guadeloupe. Här uppstod ett slags
junkervälde: en kast af stora plantageegare, som, stolta i känslan af sin nordfranska
härkomst, slöto sig nära tillsammans. Ingen nybyggare tilläts slå sig ned? som icke
var fransman och katolik. Infödingarne behandlades däremot grymt och föraktligt
och utsögos hänsynslöst. Samtidigt utvidgade man rundt omkring sina besittningar,
besatte 1643 St. Lucia och Cayenne (Guayana), hvilket då för tiden ansågs höra till
Antillerna, 1648 St. Martin och andra öar, senare Granada och St. Croix. Under
tiden började engelsmännen med kraft uppträda i dessa farvatten och gjorde
fransmännen väldigt afbräck. För att upphjälpa handeln måste regeringen tillgripa
åtgärden att utbetala exportpremier. Förvaltningen drog dåligt försorg om anskaf-
fandet af lifsmedel och införskrifning af europeiska varor, så att det fördenskull
uppstod till och med uppror bland nybyggarne. Ur de hvites umgänge med infö-
dingar och slafvinnor uppkommo talrika bastarder, som naturligtvis ärfde båda ra-
sernas dåliga egenskaper. I förhållande till denna blandbefolkning framträdde kreo-
lernas kaststolthet dess mer stötande.
I urskogarne på det bärliga Haiti, hvilket spanjorerna så godt som öfvergifvit,
slog sig en säregen samling människor ned: män, hvilka öfver allt annat älskade
friheten och ett oregelbundet lif, ofta vilda men rättframma naturer. Alla nationer
voro företrädda; flertalet utgjordes nog af matroser från Normandié. Deras förnämsta
sysselsättning var att jaga den vilda boskapen på ön, att skära dess kött i skifvor
och steka det öfver en uppgjord riseld. Man kallade detta förfaringsätt att »buka-
nera», och folket benämndes därefter boucaniers. Köttet förtärde de till en del
själfva, dels försålde de det till nybyggarne på ön eller till skepp, hvilka landade för
att anskaffa lifsmedel för fortsatt resa. I denna halfvilda samling människor upp-
nådde en viss Pierre la Grand, en förrymd matros från Dieppe, genom sin djärfhet
en ansedd ställning. Han uppgjorde inom kort planen till betydande företag och
eröfrade käckt ett stort spanskt handelsfartyg. När bukaniererna fingo reda därpå,
beslöto de att öfvergifva sitt usla näringsfång och för framtiden syssla endast med
sjöröfveri. Man känner dem från den tiden i historien främst under namnet »flibu-
stierer» (af det engelska ordet fly-boat, snabbseglande fartyg). Själfva kallade de sig
äfven »kustens bröder». De bildade en verklig organisation och hade ett slags för-
fattning, som de ärligt höllo fast vid. Så utvalde de själfva sina kaptener, rådslogo
och fattade beslut om alla företag vid gemensamma sammankomster, Bytet förde-
lades efter en fastställd skala. Hvar och en måste gå en fruktansvärd ed på att icke
undansnilla någonting. Den som bröt mot föreskrifterna blef utstött ur sällskapet.
Flibustierernas antal ökades, när spanjorerna 1629 fördrefvo fransmännen från
St. Cristophe. En del af dessa begåfvo sig till Haiti, särskildt till norra kusten af
ön, andra slogo sig ned på den närbelägna ön Tortuga, hvars klippkust erbjöd för-
delaktiga smygvrår och inom kort blef flibustierernas förnämsta tillhåll. Sina företag
utförde de med fabelaktig djärfhet; i lätta båtar förö de tätt in till de otympliga
spanska krigsskeppen och gjorde genom välriktade skott in genom kanonportarne
kanoner och kanonservis urståndsatta att strida. Jämte sjöröfveri bedrefvo de smugg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
