Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.10. Italienare och tyskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men tyngden af dess oerhörda områden tryckte republiken till jorden. På ena hållet
upplågade krigen med turkarne, på det andra måste Venedig kämpa om sina besittningar på fastlandet, hvarunder det råkade in i tvisten mellan Habsburg och Frankrike,
allt medan det gick förlustigt kryddhandeln fjärran i Indien.
Alla dessa intrasslade förhållanden hindrade Genua och Venedig att draga det
gagn af världshandelris omgestaltning, som deras sjömäns duglighet och deras tillgångar annars skulle hafva möjliggjort. Men om italienarne i egenskap af nation också
ej tagit del däri, utgingo likväl därifrån initiativ till enskilda och gemensamma
företag. Sedan lång tid tillbaka intogo de en ledande ställning inom kartografien och
i den geografiska vetenskapen, och denna andliga maktställning hafva de ännu länge
häfdat. Nästan i hvarje större transoceanisk upptäcktsfärd togo italienare del. Amerikas tre förstnämsta upptäckare: Columbus, Cabot och Amerigo Vespucci hafva varit
italienare. I Lissabon fanns en italiensk koloni, som alltifrån början deltog i färderna
till Indien och som haft stort inflytande på det portugisiska sjöväsendet. Utom vid Tajo
egde italienarne kolonier också i Spanien, först och främst Sevilla och Coruna. Genua inledde nära förbindelse med Spanien.
En helt annan bild erbjuder norra Europa.
Som så ofta förhållandet är med tyskarne, har äfven den tyske köpmannen under
medeltiden lärt känna, skatta och använda sin förnämsta kraft och solidaritet, ej i
hemlandet, utan på främmande jord. I Visby, på ön Gottland, bildade under 1100-
talet nordtyska affärsmän en fast sammanslutning af tyska köpmän. Inom kort slöto
sig till denna förening köpmän från Novgorod, Brugge och London. Därmed var
samfärdseln i det »mellaneuropeiska» Norden väsentligen lagd i nordtyska händer. Den
fick sitt beskydd i ett löst stadsförbund, hvars ledning Lybeck öfvertog och hvilket
erhöll namnet »hansan». Det var ett stort handelssällskap, hvilket som sin uppgift satte
att hägna och befrämja utrikeshandeln och alla förbundets medlemmar. Föreningen
var omfattande men lös, framträdde hufvudsakligen endast genom rådslag och särskilda mått och steg och inskränkte knappt nämnvärdt sina anhängares rörelsefrihet.
I enlighet med sitt väsen sökte den vinna framgång på det diplomatiska området
och grep blott då till svärdet, när det var alldeles oundgängligt.
De stora förändringarne vid början af nyare tiden hafva också påverkat hansan. Den
hade helt och hållet sina rötter i medeltiden. När denna gick till ända; bortsopade
den äfven hansans handelspolitiska öfvervikt. I öster och väster lösbrötos rikslanden
bit för bit, grannstaterna tillväxte i styrka, Tyska orden dukade under för polackarne,
Novgorod intogs af Moskvas tsar, holländarna uppträdde fientligt mot hansan, i
England återupprättade Tudorerna, i Sverige Gustaf Vasa konungamakten, och danskarne öppnade Öresund för holländarne. Förgäfves uppbjöd Lybeck sina yttersta
krafter. Öfverallt måste hanseaterna böja sig för de nationella rikena, och i deras
ställe trädde allt mer och mer holländarne, till och med i Östersjön; dessa egde, hvad
hanseaterna saknade: en nationell makt. Hanseaterna värjde sig med förtviflans
mod; ända till Spanien trängde de fram för att få sin andel af den nya transatlantiska
samfärdseln. Den engelske kaptenen Francis Drake kapade 1589 på höjden af Lissabon 60 hanseatiska skepp; den engelska drottningen Elisabeth förklarade, att hansans rättigheter hade upphört och lät stänga det hanseatiska stålkontoret i London.
Och i hemlandet var riket sönderslitet af religiösa strider; landsfurstarne betraktade
det som sin hufvuduppgift att nedbryta städernas själfsländighet.
Vid samma tid, som den nordtyske köpmannen förlorade sin maktställning, arbetade sig ett antal sydtyska riksstäder mäktigt uppåt, främst bland dem Augsburg och
Nürnberg. Omsättningen af varor och penningar följdes åt. Fugger och Welser blefvo
världsfirmor, till hvilka andra slöto sig. Synnerligen nära förbindelse hade Augsburg
särskildt med Venedig, hvarifrån det köpte de dyrbara kryddorna för att frakta dem
öfver Alperna in i Tyskland och ännu längre bort. Uppmärksamt följde handelsherrarne växlingarne i världssamfärdseln och sökte anpassa sig efter denna. I Frankrike
och Spanien egde de nederlagsplatser. När Cabral 1501 efter en framgångsrik färd
återvände från Indien, begåfvo sig representanter för Welser- och Fugger-kompanierna
till Lissabon, afslöto handelsfördrag och upprättade nederlag. En ansedd tysk koloni
uppstod i Lissabon, som bibehöll sig under hela 1500-talet. Redan 1505 togo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
