Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renässansen (Karl Brandi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adams skapelse. Michelangelos fresk i Sixtinska kapellets tak i Rom.
Äfven folken ega en ungdomstid. Vår medeltid med sina aningar och obestämda
förväntningar, sina känslobetonade lifsyttringar och begränsade intressen är en sådan
vårtid. Den tager sin kunskap från åldringar, som öfverlefvat en förgången kultur.
Den lär sig intigheten af allt jordiskt väsende och människans tryckande ofrihet.
Så svänger dess ungdom mellan måttlösa begär och gränslös uppoffring, omedveten
om sig själf, instinktlikt lyssnande till sina egna inre röster och tillitsfullt mot-
tagande allt främmande. Endast långsamt lyfter sig slöjan, öppna sig kunskapens
ögon. Det första och största är upptäckten af den egna själen, den medvetna tillvaron, den medvetna viljan, den medvetna eröfringen af världen.
Det är ett fullt uppvaknande liksom ur en dröm. Andra ögon blicka in i världen,
i människorna, i böckerna. Det är en själens återfödelse, en renässans, ett bad till
nytt lif ur gamla källor, hvilka man allt mera fritt och okonstladt hängifver sig åt.
Under hela den stora omdaningen gå några få förut, andra följa dem. Den stora
mängden blir ännu i sekler långt efter. De få förändra från grunden lifskänslan och
omdana äfven dess uttryck. De skapa nya ideal för maktkänslan, njutningen, tillfredsställelsen, och de kämpa för dem i inre och yttre nöd. Långsamt och genom
svåra brytningar omdanar, tack vare detta fåtal, äfven mängden lifvets villkor. Men
ensamt de få bära det, som vi kalla historia, och den återspegling af lif, som vi kalla
konst. I de enskildes verk ligger historien uppslagen för oss, och vi läsa däri äfven
om växlingarne i deras själ.
»Människorna gå ut för att beundra bergens tinnar och hafvets mäktiga vågor
och flodernas breda ström och Oceanens vida yta och stjärnornas banor, – men
sig själfva bekymra de sig icke om», dessa ord fann Francesco Petrarca nedskrifna
i Augustini bekännelser, då han under en bergbestigning, något dittills oerhördt, sökte
efter ett uttryck för storheten af sin stämning. Han häpnade öfver den oerhörda
visdomen, »att alla världens härligheter voro ingenting i jämförelse med själens upp-
höjdhet», – icke anande, hur helt annorlunda den store kyrkofadern hade förstått
denna insikt. »Ingenting vill jag vara i mig själf, och endast i dig vill jag ännu lefva»,
– denne romare egde den djupaste insikt om människans intighet och ofrihet.
Men skalden Petrarca fyllde helt sin själ med tron på människans härlighet, hvars
hemliga hjärtenöd han känt och biktat i oräkneliga suckar. Det var, som om han
just inför naturens storhet blifvit underkunnig om en ny personlighetskänsla; han
gick bort att förkunna därom. Och han fann många, som lyssnade till honom. På ut-
präglade personligheter var sedan gammalt ingen brist. Att Italien därvidlag var
det öfriga Västerlandet öfverlägset, berodde väl på gestaltningen af det politiska
lifvet, hvilket, i likhet med förhållandet i den antika staden (polis), ånyo bjöd per-
sonligheten ramen af stadssamhällets trånga och samtidigt komplicerade tillvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
