Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 Hofvens och borgarnes kultur. Nationellt konstspråk och lärd humanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 K. BRANDI, RENÄSSANSEN.
I detalj har det borgerliga samhället en mycket olika sammansättning. Ännu
alltjämt spelar adelns jordbesittning en roll* däri. I hamnstäderna förhärskar den
enkla mellanhandeln; i Florens som i många andra städer, äfven i Lombardiet, do-
minerar den storkapitalistiska industridriften. Redan under 1100-talet blomstrar
i Florens ylleindustrien i vidt skilda branscher, och exemplet af dess förkofran
kan tjena som illustration till näringslifvets allmänna blomstring. Det faktum, att
Italien själft producerade dålig ull, men förfogade öfver en uppdrifven teknik och
förträffliga orientaliska färgningsmedel, gynnade importen af ull utifrån och därmed
den kapitalistiska driften. Man kunde med vinst köpa och importera endast i stor
skala; blott en vaken och beslutsam köpman kunde vinna detta på gynnsamma villkor.
Man talade ännu alltjämt om ylleskrå och Callimala, men dessa skrån hafva för
länge sedan blifvit importörernas och fabrikanternas kammare; af dessa berodde talrika
tekniska yrken, valkare, väfvare, färgare, man »förädlade» till och med främmande
tyger. Så var borgerskapet tidigt försatt i de tekniska villkorens, rörelsens, konkur-
rensens och världshandelns virrvarr. Det hemtade nya värden ur det lefvande lifvet:
man skärpte sin observation och beräkning, samfärdseln folken emellan skingrade
den öfvervunna kulturståndpunktens fördomar liksom också dem, som följde med
den stegrade odlingen. Öfverallt gjorde man liknande erfarenheter, hvarest stadslifvet
blomstrade, i synnerhet utefter hela den ytterst lifliga samfärdsled, som gick från
Orienten genom Italien, Provence, Burgund och Champagne till Flandern och England.
Men den nordiska kulturen utmed denna handelsväg stod, oaktadt dess kraft och
djupa glans i uttryckets andliga frigjordhet och storhet, ännu en lång tid ej ringa
tillbaka för odlingen i mellersta och öfre Italien. Man tager icke miste, om man till Sö-
derns afgörande förmåner räknar den närmare historiska och därjämte ännu alltjämt ome-
delbart underhållna beröringen med den grekiska och semitiska Orientens äldre kultur.
Till följd häraf uppstod i Italien, tidigare och fullkomligare än i Nordeuropa,
utbildningen af ett nytt samhälle, i hvilket ej så mycket börd och samhällsklass
som talang och makt voro förhärskande. Det rådde en oerhörd liflighet i det poli-
tiska och ekonomiska lifvet. Partier och bankirhus gingo öfver styr eller stego till makt.
Domare och krigsbefäl utsagos liksom statskansler och sekreterare, lärare och
präster. Det härskade ett oerhördt utbyte af andlig kraft. Ja, man kan ej ens
beräkna, hvad dessa städer, i hvilka den ekonomiska samfärdselns alla trådar löpte
samman, förvärfvade och magasinerade af andligt kapital. Så framträdde tidigt de
mest förvånande notiser angående iakttagelser af ting och människor. Man erhöll en
första aning om det stora sammanhanget i det ekonomiska lifvet, om myntvärdet
och växlingen af tillgång och efterfrågan, man börjar att rationellt handhafva stä-
dernas egen drätsel efter fullt medveten beräkning, och man vänjer sig att äfven i
politiken göra sig underrättad om sin granne i hans egenskap af konkurrent och mot-
ståndare. Så uppstå inför våra ögon ansatserna till modern statshushållning, stats-
konst och diplomati.
Men lifvets festliga utsmyckning är lånegods. Dessa barn af ett borgerligt samhälle
gå ännu en lång tid till kyrkan i den förgångna tidens söndagskläder. De bygga och
forma efter gotiska mönster, om också med stegrad, till slut storartad själfständighet.
Deras poesi är romantisk, om äfven novellen aflyssnar lifvet sina ämnen. Petrarca
(f 1374) och Boccaccio (f 1375), prästen från Avignon och hofkåsören, äro endast dess
mera de firade storheterna, äfven i städerna; Boccaccio anställes i Florens som uttolkare
af Dante. Så ljuda äfven genom det borgerliga samhället alla dessa fina och senti-
mentala toner från canzonernas trånande kärleksklagan såväl som de konstfulla bil-
derna af en lärd fantasi i Trionfi. Dantes storhet söker man förstå med liten
insikt och med allvarlig ansträngning, och det religiösa behofvet hängifver sig mot-
ståndslöst och fullständigt åt den gripande predikan på folkspråket. Öfverallt och i
alltjämt fulltonigare körer hör man det nationella konstspråket. Det dånar genom
ordenskyrkornas skepp, det hviskar i fromma lofsånger, det ljuder upphetsande vid
sammankomster och fester och klingar i veka kärlekssånger till lutan. Borgare slå
sig ned och uppteckna minnesvärda tilldragelser i en brokig, åskådlig framställning,
och Dante var endast den förste lekman, som vågade på folkspåket orda om de
högsta tingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
