Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 1400-talet (Quattrocento). Konstnärer, lärde, skalder och helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 K. BRANDI, RENÄSSANSEN.
vittnesbörd. Därför detta öfverflöd på individualiteter i stället för »trecentos» skolor
och denna glädje öfver framställningen af det individuella, Nästan indiskret fram-
skymta på alla håll och kanter porträtthufvud, ja hela familjer och grupper af
vänner ur de bibliska scenerna; själfva framställningssättet faller ur det uppbyggliga
in i det poetiska, ur den stora stilen in i den genreartade. Ty dessa konstnärer upp-
fattade äfven de heliga historierna som tilldragelserna ur det dagliga lifvet och drogo
sig i sin atelieregoism icke för att göra det heligaste till föremål för experiment, för
förkortningen i teckningen, för målerisk belysning, för det arkitektoniska uppbyggandet.
I synnerhet den nakna kroppen med dess ängslande skönhet gjorde det allra djupaste
intryck på de begärliga ögonen, och framställningarne af den första människan eller
Kristi lekamen äro oproportionerligt talrika. Man rörde sig hela skalan uppför och
nedåt, från den torra observationen af föremålet till den svärmiska hängifvelsen, och
man var nog allvarsam att fullkomligt studera den sköna företeelsen efter dess
geometriska villkor. Perspektivet ledde till matematiska utredningar, liksom bygg-
nadsställningar och gjutformer förorsakade tekniska försök.
Florens förefaller i alla afseenden mest benådadt; men ingenstädes saknades
liknande ansträngningar. På det venezianska området har mot slutet af århundradet
Andrea Mantegna icke gifvit florentinerna efter, och i Lombardiet afslutade Lionardo
da Vinci sin stora bok om naturen som den sinnliga fenomenvärlden, hvari han
under sitt långa lif forskat och experimenterat. Så upplefde detta århundrade till
slut i hela mellersta och öfre Italien en storartad pånyttfödelse i konsten, en renäs-
sans, en uppståndelse, - ej så mycket af antiken som af naturen.
Likväl kan man icke lemna antiken ur räkningen. Den gamle Niccolö Pisano
hade imiterat de antika sarkofagerna och därigenom pånyttfödt plastiken. Sedermera
hade han själf redan på ett friare sätt utbildat den traditionella formskatten. Nu
gick man på nya upptäckter ut i naturen, - men samtidigt drogo lärde och konstnärer
ut på ruinfälten till Rom, till och med till Grekland, såsom den unge köpmannen
Ciriaco från Ancona, samlade inskriptioner, ornamentstycken och skulpturer. Ingen
egde så rika samlingar och visade sådant intresse som Squarcione i Padua, och en
vidsträckt krets ända upp till den oförliknelige Mantegna stod under inflytande från
hans museum. Man dekorerade efter antika mönster och fick i växande grad smak
för antika ämnen. Mantegnas storartade målning »Julius Caesars triumftåg* verkar
som en utställning af de nya åsikterna lika väl som af requisita. De otaliga triumf-
bågarne, murstyckena och ruinerna i bakgrunden på taflorna förråda alla samma
romantiska grunddrag, den sentimentala blicken tillbaka på det förflutna. Poggio
Bracciolini, påflig sekreterare, som från mötet i Konstanz begifvit sig till St. Gallen
för att söka efter klassiker, genomströfvade romerska Campagnan för att leta efter
inskriptioner. Han berättar, att landtflickorna förvånade sågo på, när han lossade
murgrönan från s.tenarne för att undersöka inskriptionerna. Äfven han samlade antika
föremål. Han inköpte i Grekland ett Junohufvud, en Minerva och en Bacchus; han
berättade därom helt lycklig i bref till Niccolö Niccoli, och vi må noga lägga märke
till, att han tillfogade: »Donatello har också sett dem och är mycket betagen i dem».
De förnämsta familjerna i Florens hade inom kort sina samlingar af antika saker,
och liksom Donatello för Cosimo Medicis räkning restaurerade sådana, så användes
längre fram Verrocchio och Michelangelo af dennes ättlingar för liknande arbete. Det
skulle väl hafva varit märkvärdigt, om icke dessa män med sina klara ögon, begärligt
och med vinst för egen räkning, gjort sig den antika skönheten till godo; man kan
likväl ana, huru mycket de i fråga om utbildning och impulser hafva antiken att tacka.
På ett område ligga resultaten af en sådan skolning i öppen dag, och här kan
man tala om en antikens renässans i egentligaste mening: i byggnadskonsten. Ända
långt in på 1400-talet byggde man i gotik, emedan man måste fullborda hvad man
en gång påbörjat. Men redan i början af århundradet hade Filippo Brunellesco som
guldarbetare i Rom drifvit omkring bland ruinerna för att utgrunda de gamles »mu-
sikaliska proportioner». Han medförde verkligen från dessa studier en ny stil, och
då han kort efter sin hemkomst lyckades lösa det gamla problemet angående domens
kupol, så satte man tro till honom som en gång till Petrarca och lämpade sin smak
och sina ögon efter hans stil. Säkerligen var beträffande dessa människors stilkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
