Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 Högrenässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 K. BRANDI, RENÄSSANSEN.
den apostoliska stolens öfvervälde i Italien utan ännu mer på återställandet af dess
furstliga hus i Florens.
Om båda dessa anspråk skulle ännu länge en lidelsefull strid utkämpas. Kampen
om Florens’ frihet mot bakgrunden af törvecklingarne i Europa är af skakande tragik
och så mycket märkligare, ju mera direkt den genomlefvats och förnummits af en
man, hvilken man torde få kalla den siste store florentinske medborgaren och som
under den sista kampens feberaktiga upphetsning ångerfullt pinade sig på grund af
detta samhälles förfelade lif och fantiserade ihop öfvermänskligt grymma tankar för
en framtid, som aldrig mera skulle komma. Det var Niccolö Machiavelli (1469-
1527), som begynte sin bana i underordnad ställning, aldrig hörde till ledarne för
den florentinska politiken, men som genom vidsträckt erfarenhet på det diploma-
tiska likaväl som det civila området förstod att göra resultaten af sina historisk-poli-
tiska studier lefvande. Också han var konstnär, och äfven han eftersträfvade den
stora stilen och den effektfulla förenklingen. Då han nu i sin republik såg, hur den
rättskaffens Pier Soderini ej vann något resultat alls, men däremot Cesare Borgia och
senare Julius II på annat håll med energi nådde allt hvad de i blinken åstundade,
så utbildade sig hos honom, med radikalismen hos en ännu omogen teori, öfvertygelsen
om den politiska nödvändigheten af en helt och hållet hänsynslös dådkraft. I den
första, till hälften på erfarenheten grundade, till hälften litterära undersökningen om
den politiska mekanismen utvecklar han helt doktrinärt, hvad emellertid tyrannerna
och condottiererna redan mer än ett århundrade hade utöfvat; det samvetslösa
utnyttjandet af alla medel i kampen om makten. Men då hans slutledning i dessa
ämnen till en början var fullt konsekvent, gjorde han i förbigående de mest betydande
upptäckter och blef för flere generationer af politiker den beundrade läromästaren.
Han jämförde de italienska staternas, äfven den öfriga världens, politiska villkor och
tillgångar och tog därunder - i detta fall en föregångare - jämväl de psykolo-
giska verkningarne, vid sidan af de materiella, i betraktande. Han begrep helt enkelt
maktens betydelse, och hans uppvisande af det nationella försvarets öfverlägsenhet
öfver det otillförlitliga systemet med värfvade trupper är utan motstycke i nyare tider,
Innerst hoppades han dock ännu på en Medici såsom en Italiens räddare och hälsade
honom i sista kapitlet af sin »Furste» med Petrarcas berömda verser: »ännu är
italienarnes gamla kraft obruten.»
Endast af påfvedömet väntade han intet, och liksom de äldre politikerna i hans
stad, t. ex. Dante och Coluccio Salutati, ansåg han framför allt, att Kyrkostaten och
dess politik utgjorde Italiens olycka. Men Machiavelli var ingen from natur. Han
hörde till dessa, i alla tider förekommande individer, som hvarken äro religiösa eller
upplysta, utan helt enkelt förhärdade gentemot kyrka och kristendom. Med dessa
enskilda personer kom det ej till någon sammanstötning, och renässansens påfvedöme
har störtats hvarken af andliga eller moraliska krafter. Ty de kloke, till hvilka ätven
statsmannen och historikern Guicciardini hörde, förstodo att hålla sina tungor i styr,
och innan ännu de upproriska tyskarne hade tillkämpat sig sin kristliga frihet, skredo
redan spanjorerna med gröfre vapen till verket för att sätta ett mål för påfvedömets makt
i Italien och därmed, såsom under alla tider skett, åter höja dess andliga intressen öfver
de världsliga. När den spanska stormen var i annalkande, gick Machiavelli, förtviflad,
utan hopp, ur lifvet.
Spanjorernas makt i Italien hade vunnit ett kraftigt stöd, men tillika ett
skräckinjagande anseende, när Ferdinand och Isabella gåfvo alla sina konungariken
på denna och andra sidan om hafvet i arf till Karl, åt hvilken hans farfar, Maximilian
I, efterlemnade de burgundisk-österrikiska landen och slutligen också kejsarkronan.
Gentemot det mediceiska påfvedömet med dess nedärfda franska böjelser stod nu
i en person konungen af Neapel, Milanos kejserlige länsherre, de kyrkligt fromma
spanjorernas härskare och de djupt upprörda tyskarnes öfverhufvud. Han framställde
politiska och kyrkliga fordringar, men hvarken Leo X eller Clemens VII voro hågade
att villfara dem. De misstogo sig likväl om sin motståndares maktmedel såväl
som om sin egen förmåga att verkligen befria Italien ur Spaniens kväfvande famntag.
Karl V varnade och hotade, Glemens VII var icke mottaglig för några skäl. Så
skedde, under fullständig neutralitet frän kejsarens sida, att hans riddare och knektar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
