Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 Medeltidens andliga världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
bryter på samma gång de bojor, i hvilka samhället dittills hållit den enskilde fjättrad.
Därför kunna vi ju äfven redan under 13- och 1400-talen iakttaga de första ansat-
serna till »det moderna, det individuella samhället».
Andra betona med lika stort eftertryck den väldiga ekonomiska omhvälfning,
som sedan midten af 1200-talet försiggår i Tyskland. Penninghushållningens grad-
visa seger öfver den landtliga naturaliehushållningen, som hittills varit förhärskande,
omskapar från grunden folkets materiella läge. Den direkta följden häraf är en djupt
ingripande förändring i de sociala förhållandena, en indirekt följd vidgandet af den
andliga horisonten hos de högre klasserna och på så sätt en slags »andlig revolution»
öfver hufvud taget.
Utan tvifvel hafva vi här att göra med oerhördt betydande rörelser. Renässansen
såväl som den nya ekonomiska utvecklingen hafva frigjort krafter, hvilkas upplösande
inverkan den döende medeltiden på månget område fått röna.
Men inledningen till den nyare tiden utgöra dessa företeelser likväl icke. Ty
kärnpunkten i medeltidens tillvaro hafva de icke förmått höja sig till, ännu mindre
försvaga. De visa sin vanmakt gentemot det välde, som sammanhöll och behärskade
Västeuropa, alltsedan de germansk-romanska nationerna öfver hufvud taget först lyft
sig till självständighet, och nu så mycket mäktigare omslöt och fjättrade det, som detta
sedan mer än tvenne sekel var Europas enda universella makt. Ty redan under
1200-talet lyckades påfvarne i de sista Hohenstauferna underkufva det tysk-romerska
kejsardömet, så att det, hopkrympt till en skugga, ännu uppehöll sitt lif endast genom
det förbleknade minnet af sin forna storhet och betydelse. Aldrig skulle ju de tyska
kejsarne, om också endast aflägset, kunnat lyckas efterlikna sin gäckande före-
bild, det gamla romerska världsväldet. Däremot torde det nya Roms världsmakt,
på grund af sin enhetliga fasthet, sin organisation, som omsluter folk och stater,
sin rika, lika fasta som smidiga sammanfogning af styrelsekonstens och den finan-
siella exploateringsförmågans alla slags uppfinningar, lugnt kunna jämföras med
det gamla imperium Romanum. Och i ett hänseende öfvergick det äfven romar-
väldet, just genom det drag, som var kärnan i dess väsen och som väckte och bestämde
dess egenartade makt öfver sinnena. Denna världsmakt gjorde anspråk på att vara
en andlig, en öfversinnligt andlig makt, och än mer: den var det till en viss grad,
var det trots alla sina världsliga mål och världsliga medel och mäktade så att utöfva
ett andligt herravälde, som saknar motstycke i världshistorien.
Men hvari bestod dess öfversinnligt-andliga karaktär? Den romerska kyrkan
erbjöd sig att med ofelbar säkerhet sörja för alla deras eviga välfärd, hvilka förtro-
endefullt underkastade sig henne. Det var alltså det eviga det rörde sig om, om
det hos människor, som räcker längre än denna jordiska tillvaron med all dess
glädje och allt dess bekymmer: den odödliga själen. Den, som således ständigt var
öfvertygad om att hans tillvaro ej slutar med döden, eller den, som åtminstone i det
eller det ögonblicket genomträngdes, skakades och fylldes med bäfvan af föreställningen
om ett lif efter detta, han såg sig hänvisad till den stora frälsningsanstalt, hvilken
lofvade honom räddning. Den vann ett välde öfver honom, så högt öfver all jordisk
makt, som själen är upphöjd öfver den åt döden hemfallna kroppen, som evigheten
med oförgängliga fröjder är att skatta högre än all lust och härlighet under det
flyktiga jordelifvet. Fruktan för det tillkommande, åstundan efter dess sällhet, hos
djupare religiösa naturer äfven längtan efter gemenskapen med Gud bildade den oförlik-
neligt säkra grundvalen till denna ojämförliga makt.
Men skulle dess vilja vara högsta lag för den människa, som hyste fruktan för
sina synders skull, skulle dess löften för henne innebära det osvikligas tröstrika
underpant, då måste denna makt själf vara det synliga uttrycket för honom, som
har att bjuda öfver lif och död, evig fördömelse och evig salighet. Därför var det
förvisso icke till följd af någon slump eller något godtyckligt hugskott, som biskopen i
Rom, som i början af medeltiden endast var »apostlafursten» Petri efterföljare och ställ-
företrädare, på höjdpunkten af denna tidsålder (under Innocentius III:s tid, 1198-1216)
steg till värdigheten af Guds ställföreträdare på jorden och framdeles ville anses för
»vice-Gud», »en Gud på jorden», »en jordisk Gud», så att det, om också djärft, likväl
ej var oriktigt, när en uttolkare af den påfliga rätten på 1300-talet ordade om »vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
