Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 Medeltidens andliga världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Herre Gud Påfven». Och därmed var kyrkan, som för länge sedan gjort anspråk
på att vara Guds rike på jorden, fullkomligt bestyrkt som sådant. Ty var dess öfver-
hufvud ingenting mindre än ett uppenbarande af Gud, så måste äfven detta synliga
öfverhufvuds herravälde vara Guds eget herravälde och kyrkan hans rike.
I det med heligaste allvar omfattade Gudsväldet (teokrati) når den allt behärskande
tanken hos medeltidens världskyrka sin höjdpunkt och fulländning. Ve den män-
niska, som försöker undandraga sig detta Gudsvälde! Ve den, som vägrar Gudsrikets
jordiska öfverhufvud sin lydnad! »Att vara öfversteprästen i Rom underdånig, det
är för hvarje mänsklig varelse ett salighetens villkor», den satsen hade Thomas af
Aquino (f 1274), den störste medeltida teologen, framställt, och påfven Bonifacius
VIII har förkunnat den för kristenheten i en berömd bulla (1302) såsom en evig
sanning. »Öfversteprästen i Rom underdånig» - det måste hädanefter för hvarje
troende kristen vara högsta grundsatsen i lif och död. Ty för den, som, träffad af kyrkans
bannstråle, utstöttes af påfven ur kristenhetens gemenskap och så gick döden till
mötes - för honom öppnade sig med hemsk visshet portarne till de eviga kvalen.
Men om kyrkan, hvars domslut dömde till helvetets pina, åt sina lydiga tillför-
säkrade den tillkommande saligheten, på hvilket sätt, kan man fråga, tilltrodde den
sig att bereda dem frälsning? Till följd af den rikedom på medel, som för detta
ändamål stod henne till buds, kunna här endast de båda för vårt syfte viktigaste
påpekas, och måste vi bortse från alla andra, om de också äro så betydelsefulla som
hennes förkunnelse af evangelium och hennes kyrkliga ceremonier, som voro snär-
jande för de yttre sinnena och i mässoffret nådde sin kulmen.
Först och främst står då ett medel, som ansågs så väsentligt, ätt därförutan denna
kyrka alls icke kunde tänkas. Det var kyrkoförfattningen. Fattar man den sanna,
religiösa karaktären af kyrklig gemenskap i sikte, synes författningen vara något helt
och hållet underordnadt: den är ett medel, ej mål i och för sig och kan därför allt-
efter omständigheterna gestaltas och förändras på ena eller andra sättet. Men med
hänsyn till en kyrka af den egenart, som utmärkte den romerska, slår ej detta in.
Med afseende på den handlar det icke om den eller den författningen utan om för-
fattningen: det finns endast en, och den är gifven af Gud själf, en gång för alla, den
är någonting gudomligt som kyrkan själf. Och vi förstå det, ty här finna vi för-
visso en författning, som - den och ingen annan - motsvarar just denna kyrka,
Guds herravälde på jorden.
Beror allt på hvarje särskild lems förbindelse med hufvudet, blir det författningens
främsta uppgift att möjliggöra denna förbindelse: påfven bör kunna nås af hvarje
troende. Han måste fördenskull hafva sina ställföreträdare, till och med i kristenhetens
aflägsnaste utkanter. Och dessa ställföreträdare, prästerna, måste verkligen föreställa
påfven, måste handla icke blott å hans vägnar utan äfven i hans anda och syfte. Men
till den ändan kräfves kontroll. Prästerna inom de särskilda distrikten måste stå
under högre prästers öfverinseende, och äfven dessa måste i sin ordning vara under-
kastade kontroll från ännu högre ställda, ända upp till dem, som mottaga sina före-
skrifter omedelbart från påfven. Som en väl afvägd trappstegsformig byggnad ter
sig sålunda för oss denna andliga monarki - en väldig skapelse af mer än tusen
år. Den är först och främst ett herravälde af präster öfver präster, en hierarki i ordets
ursprungliga betydelse. Som ett sinnrikt nät med fina maskor utbreder den sig öfver
Västerlandet. Men trådarne i detta nät äro ej dödt garn. De äro ådror, hvari lifvets
puls slår. Dessa ådror, från de starkaste till de allra finaste, drifva blodet genom
sin förgrening utifrån påfven, såsom det klappande hjärtat, genom kyrkökroppen -
blodet d. v. s. den gudomliga nåden. Den, i hvilken denna inströmmar, kan blifva
salig. Den som ej blir delaktig däraf, för honom är himmelen stängd.
På grund af den oerhörda vikt, som det andliga goda eger, hvilket fifån hufvudet
strömmar öfver i lemmarne, kommer allt an på, att det rent och säkert öfverföres.
Därför måste de förmedlandes personliga beskaffenhet, om de äro goda
heliga eller oheliga, vara för deras förehafvande likgiltig; annars skulle de ju i vissa
fall icke vara de af nåd flödande kanaler, hvilka de dock borde vara. På grund af
sitt ämbete och ej i minsta mån till följd af sin personlighet måste de vara nådeförmedlare.
eller onda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
