Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 Medeltidens andliga världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
lifvets »helighet» städse erinras därom, att lekmannen, hvilken förvägrats eller
som försmått att bringa det högsta offret, med all sin fromhet likväl ej kunde
höja sig från en lägre nivå af kristligt lif, att hans lif, hans arbete, ja, den
uppoffrande omtanken för de sina - såsom en världslig tjenst - i sista hand vore
behäftade med ett slags skamfläck. Hvilken stark eggelse för honom att utan bak-
tanke kasta sig i kyrkans armar, att genom henne och genom hennes helgons för-
tjenst låta tillgodogöra sig hvad som fattades honom själf!
Till följd af detta lekmannens beroende utbildades allas - med nästan försvin-
nande undantag - religiösa lif i kyrkans former. Massans fromhet var kyrkans.
Blott ett litet obetydligt antal afsöndrade sig, kanske emedan värmen i deras religiösa
känsla möttes af kalla dogmer, deras etiska allvar sårades: man greps af längtan
tillbaka till församlingen under den apostoliska tidsåldern, från hvilken påfve-
kyrkan med sitt världsliga väsen var himmelsvidt skild. Men äfven dessa »affällingar»
förblefvo i sin religiösa grundåskådning i samklang med kyrkan. Medeltidens sekter
bära, så växlande dessa sekteristiska bildningar också kunna vara, utan undantag
prägeln af tidens katolicism; de höra till denna, äro dess skapelser; endast på denna
grund och botten kunde de uppstå. Än mer - öfverallt kan man i de vilda afläg-
garne spåra stammens väfnad.
Af det, som vi redan lärt känna af den romerska kyrkans hierarkiska byggnad,
torde utan vidare framgå, att liksom lekmännen äfven klerkerna, från lägste präst
till högste prelat, höllos i sträng lydnad under den romerske biskopen. Med påfve-
dömets fulländade utbildning under 1200-talet upphörde i själfva verket hvarje
annan kyrklig myndighet. Efter katolskt åskådningssätt var principiellt all makt
påfvemakt. Påfven var också källan till all rätt inom kyrkan. Biskoparne, hvilkas
ursprungliga egenmäktighet härigenom var bruten, hafva visserligen senare ännu en
gång samlat sina krafter för att omintetgöra den för dem ogynnsamma utvecklingen,
men, som vi snart skola få se, utan att nå sitt mål.
Denna påfvedömets maktställning måste äfven utom kyrkan komma till ett starkt
uttryck. Detta är så själfklart, att något bevis därför näppeligen tarfvas.
På de mest skilda områden af lifvet förmådde Roms världskyrka nästan utan
ansträngning genomföra sitt herravälde. Hennes öfverlägsenhet öfver den medeltida
staten visade sig allra tydligast i och med underkufvandet af kejsardömet. Har det
härvidlag krafts en hård kamp, så var kyrkan på det andliga området alltifrån början
den allmänt kända ledarinnan. Ty hon var den enda kulturbäraren. Därför kunde
vetenskap och konst trifvas endast inom hennes trollkrets; det var också hon, som angaf
formerna för det sällskapliga lifvet. Alla tidens ideella sträfvanden utgingo från
kyrkan. Men under hennes inflytande stodo också de praktiska syftemålen, om de
icke likaledes rent af inspirerats därifrån. I det ekonomiska lifvet torde kyrkan gälla som
den viktigaste faktorn: hon var den rikaste jordegaren, och huru många kloster voro
icke mönstergårdar för den viktigaste näringsgrenen, landthushållningen. Alla
sociala institutioner, de för medeltidsmänniskan själfklara föreningsbildningarne, buro
kyrkans prägel. Ingenting skulle hafva varit i stånd att häfda sin ställning i strid mot
henne. Allt världsligt, allt borgerligt var öfverdraget med det andligas fernissa. Det
rent mänskliga föreföll att vara utplånadt. Ja, hade en sträfvan, som alltifrån början
af 1200-talet mäktigt framträdde och en tid understöddes af kyrkan, fullt slagit igenom,
så skulle - tack vare utbredningen af »botbrödraskapen», som stödde sig på
tiggarordnarne - hvarje hus hafva blifvit en bleknad afbild af ett kloster, skulle hvarje
lekman under sin världsliga dräkt hafva burit ett tecken på munkaktig världsförsakelse,
konungen under sin purpur, tiggaren under sina lurapor. Och hvilken väldig triumf
firade icke genom sekler det af kyrkan inspirerade sinnet för världsförsakande hand-
ling i de understundom som en lavin växande skarorna af alla dem, som öfvergåfvo
hus och hem och fädernesland för att som hänförda gudskämpar eller också som
stridsglada botgörare draga ut för att återeröfra det heliga landet eller utrota fördömda
kättare! Samma kyrka ter sig samtidigt som den stora kolonisatoriska kraften i
tiden: liksom det var hennes munkar, hvilkas tysta och flitiga arbete afvann vidsträckta
slätter, dittills ouppodlade, sin afkastning, så drogo på påfvens befallning eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
