Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
upptäckta landet, hvilket tillfallit dem som arf. Huru än omdömet om hans person,
om människan Petrarca må utfalla, en hedersplats i den europeiska kulturens historia
tillkommer för alltid upptäckaren.
Låt oss försöka att i historiens ljus taga reda på hvad han velat och hvad han verkat f
Hvad han ville stod i fullaste öfverensstämmelse med renässansens anda. Åsyftade
den en återgång till det gamla, så präglade Petrarca som dess förkämpe lösen-
ordet : tillbaka från den närvarande tidens obildning, barbari till bildningens länge
tilltäppta källa! Hvad som af medeltidens kyrka med orätt var undertryckt, det
skulle åter sättas i högsätet. Men vi få ej förbise, att det ej var något nytt, endast
någonting gammalt, som en gång icke förmått häfda sin ställning och hvilket, ined
rätt eller orätt, bortsopats af utvecklingen. Den tid, den värld, hvari det nu, åter-
uppväckt till nytt lif, inträdde, var helt förändrad. Skulle det kunna slå rot i
denna nya miljö och skänka samtiden nya utvecklingsmöjligheter under historiens
snabba framsteg, då måste det gamla på samma gång vara något nytt, ej något
med konstlade medel frambesvuret, ingenting efterhärmadt utan fullt och friskt fram-
kvällande lif - med ett ord: samtida lif. Det innebär, att detta nya »gamla» måste
föra med sig hela det oafkortade arfvet efter mänsklighetens allra sista utvecklings-
epok, allt hvad denna införlifvat med sig själf som verklig andlig egendom.
Har denna »återuppväckelse» varit i stånd härtill? Har den verkligen skapat
nytt lif?
Utan tvifvel på mer än ett område.
Framför allt har detta varit fallet inom konsten, hvilket är renässansens evärdliga
ära. Den har återgifvit världen sinnet för det sköna och skapat oförgängliga verk.
Michelangelo, Rafael, Bramante glänsa på renässansens himmel som stjärnor af ojäm-
förlig glans. Men renässansen har ännu ett storverk att framvisa, sonij med hänsyn
till historisk betydelse, ej står det konstnärliga efter. I det att den lät den antika bild-
ningens länge utsinade källåder i hela rikedomen af dess innehåll åter framkvälla,
tillförde den medeltiden ett alldeles nytt element. Och detta kulturelement, i och för
sig själft af oskattbart värde, fick dessutom en alldeles särskild betydelse, enär det från
Italien som ett gemensamt arf kom Västerlandets sinsemellan splittrade nationer
till godo - ett nytt enhetsband, hvars styrka ett hälft årtusende fått röna.
Med denna på antiken baserade bildning, som inom kort förvärfvade sig ett
maktområde, som svarade mot dess inre rikedom, följde likväl oundvikligt djupa
skuggor. Som den af naturliga skäl stod öppen blott för de högre klasserna, gaf
den öfverallt dödsstöten åt folklifvets inre enhetlighet. Den, som var invigd i antikens
språk och vishetsläror, höjde sig högt öfver den »obildade» hopen. Men var denna
splittring ej helt enkelt det pris, för hvilket här liksom så ofta ett framsteg måste
köpas? Äfven i ett alldeles speciellt hänseende betydde den nya bildningen en
kraftig insats. Berördes också genast af densamma prästerskapets ledare, så var
likväl lekmännens krets dess egentliga verksamhetsfält, och redan af denna anledning
var dess prägel okyrklig, »världslig».
Om det således är en ny lekmannabildning, som träder oss till mötes, så framgår
likväl genast, att denna inom kort afgjordt måste få försteg framför den, som vi
tidigare påträffat hos den tyska borgarklassen. Hur oändligt öfverlägsen den före-
gående var icke denna i djup, omfattning och icke minst i kraft! Ett förvånansvärdt
prof på denna senare egenskap har den, så ung den än var, gifvit därmed, att den
gaf upphof åt en lekmannavetenskap. Vetenskapen blef ej längre de andliges,,
teologernas privilegium, och samhället blef ett nytt stånd rikare, de lärda lekmännens.
Det är de första, låt vara svaga, ansatserna till den moderna vetenskapen, som vi
här varseblifva.
Af hvilken betydelse skulle icke endast det faktum blifva, att, vid sidan af det
äkta, ursprungliga latinet, äfven det grekiska språket, som för Västerlandet nära nog
gått förloradt, ja under humanismens vidare utveckling till och med den mera främ-
mande hebreiskan gjordes tillgängligt och blef föremål för rationellt drifna studier!
Framträdde redan i det nya bedrifvandet af latinet, i åstundan att lära känna de
grekiska författarne, i stället för ur öfversättningar eller till och med öfverarbetningar, i
deras sanna skick sinnet för det ursprungliga, så fördjupades detta alltmer och resul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
