Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
gjort sig mödan att först lära känna den. Det var honom nog att i motsats till den
bekänna sig till Augustinus och de andra stora lärofäderna i den gamla kyrkan, de
samme, som dock stodo främst bland skolastikens auktoriteter. I det han alltså
religiöst stod på samma grund som de, svek lyckan från början hans angrepp,
ty det enda vapen, som återstod honom, hånets och kvickhetens, visade sig slött.
Om också denna tids skolastik till följd af sina underliga utväxter är löjeväckande,
så fanns det dock alltid ett mycket stort mått allvarligt tankearbete af män, hvilka
till och med våra dagars vetenskap räknar som stora tänkare. Äfven Petrarcas
lärjungar hafva icke förmått att omstörta skolastiken, hur hätskt de än fortsatte
mästarens kamp.
Det kan icke för oss, sedan vi öfvervägt Petrarcas ställning och förhållande till
de förhärskande andliga makterna under medeltiden, vara tvifvel underkastadt, att
renässansen i hans person icke nått sitt mål: personlighetens frigörelse. Äfven det
moderna draget hos honom har sina rötter i medeltiden.
Men äfven under sin följande utveckling har renässansen icke kommit målet
närmare. Det gäller om denna rörelse under hela dess förlopp, hvad Adolf Harnack
har sagt: »I sina stora representanter kände den sig icke frigjord hvarken från den
kristna religionen eller från den katolska kyrkan. Några mindre betydande italienska
poeters och novellisters hån och frivolitet kan öfver hufvud taget ej tagas med i räk-
ningen». Det är sant, att renässansen i Italien i öfverflöd frambragt utpräglade
personligheter, bland dem äfven sådana, som i det första frihetsruset sleto alla band,
äfven de moraliska, ja tygellöst hängåfvo sig åt oerhörda, brottsliga våldsdåd. Men
tygellöshet är icke frihet. Äfven dessa förblefvo dessutom barn af sin tid och slöto,
med försvinnande undantag, sedan ruset gått öfver, ånyo förbund med den makt,
som band dem alla, - om det skedde med större eller mindre inre tvedräkt kan
för saken själf vara likgiltigt. Det har, i synnerhet under medeltidens sista århun-
drade, funnits icke så få humanister, som med sina tankar letde snarare i heden-
domen än i den religion, hvari de uppfostrats, och som slogo sig igenom med den
hedniska vidskepelsen, visserligen utan att befria sig från sin tids kyrkliga. Men
alla förblefvo de, åtminstone i yttre måtto, beroende af kyrkan. Ej blott så, att
många, ja de flestc af dem åto hennes bröd; alltjämt och allestädes öfverskyggade kyrkan
hela det yttre lifvet. Hvem kunde bryta med kyrkan? Att utträda ur den-
samma var ju omöjligt. Ingen kunde undandraga sig hennes tvångsvälde;
därtill hade krafts martyrens mod att dö på bålet för sin öfvertygelse. Hur ofta
hade icke sedan två århundraden dess flammor (man har ännu i senare tider
prisat dem som »välsignade»!) lågat, ja hur ofta fladdrade de icke ännu alltjämt,
när det gällde att straffa hårdnackade kättare för deras dödssynd, deras tvifvel på
påfvekyrkans allena saliggörande kraft. Men af sådana kättares hårda virke voro
visserligen dessa vittra lärde och skalder jämte deras gynnare och beundrare icke
danade. De menade icke heller så illa. Om också här och där bakom det oundvikliga
nödtvånget att anpassa sig en sträf motvilja mot kyrkan må hafva förstuckit sig, så
kände sig det stora flertalet äfven i sitt inre bundet vid henne. Huru få voro i stånd
att frigöra sig ens från vanans makt och undandraga sig intrycket från den fantasi-
fulla, sinnesberusande kulten! I synnerhet rikedomen af kyrkans sakramentala väl-
signelser hade knappast ens för den bildade mist något af sin gamla förtrollning.
Och den, som undantagsvis egde så mycken fasthet, att han försmådde dem i sin krafts
dagar och under de lyckliga åren, tog säkerligen sin tillflykt till dem, när, måhända
efter ett vildt och utsväfvande lif, sjukdom och ålderdom kommo eller döden nalkades.
Denna hjärtats hedendom, hvarmed än tvifvel, än, hvad värre var, religiös lik-
giltighet var förbunden, skulle nu i alla fall varit oförenlig med kyrkan, hade
denna fordrat en tro, som inneburit en fri inre öfvertygelse om sanningen och icke
fastmer underkastelse. De omyndiges blinda lydnad har visserligen i alla tider varit
kyrkan kärast, ty på ingen annan väg har hon vunnit större säkerhet. Men äfven
de myndiges, de högt bildades underkastelse, som var allt annat än grundad på
öfvertygelse, hade sitt stora värde för kyrkan - som för dem själfva: skänkte hon
dessa högre lön (ty ju svårare hinder »tron» öfvervann, dess större blef den förtjenst,
som man förvärfvade hos Gud), så vann återigen kyrkan härigenom ökadt anseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
