Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
fulländning denne munks själfanalys och studium af själslifvets alla subtilaste indi-
viduella känslor redan mäktat åstadkomma; och hvad han bragt i dagen hade varit
äkta, sant och ursprungligt, emedan det erfarits af det innersta af hans väsen. Och detta
efterhärmades ej af hans efterföljare utan upplefdes på nytt af dem. Hvilken verkan
skulle det då ej framkalla, då denna mystik nu af de nya ordnarne fördes ut till folket?
Ty snart nöjde de sig icke med att föredraga den endast på de lärdes språk; de
begagnade sig t. ex. i Tyskland af folkspråket. Mäktigt och glansfullt ljöd då på tyskt
tungomål den nya, fördjupade fromhetens röst. Med den religiösa värmens innerlighet
täflade i dessa tyska skrifter, som höra till pärlorna i den tyska litteraturen, kraften
af ett folkspråk, hvars skönhet berodde icke minst på dess enkelhet.
»En mästare har sagt: »att vi icke älska det högsta goda, det beror på vår ondska».
Han har talat sanning: det högsta goda borde vara det käraste, och i denna kärlek
skall man icke akta nytta eller onyttighet, gagn eller skada, vinning eller förlust, ära
eller vanära, beröm eller tadel eller något af allt detta; utan hvad som i sanning är
det ädlaste och det högsta goda, det skulle också vara det käraste och på grund af
intet annat än detta allena, att det är det högsta goda och ädlaste. Härefter skulle
en människa ställa sitt yttre och inre lif». - »I full sanning skall man tro och
veta, att intet så ädelt och godt och af Gud älskadt lif finnes som Kristi lif, och är
likväl för all natur och all själfviskhet det allra bittraste lifvet - och ändock det
allra mest älskade».
Var det underligt, att också lekmännen började lyssna och kände sig manade till
eftertanke öfver det bästa i världen, som tillika skulle vara det högsta föremålet för
kärlek, och fördjupade sig i Kristi lif, försänkte sig i Gud, det egna jaget och i den
yttre världen, hvilken såsom Guds skapelse äfven talade sitt språk?
Först här vaknade medeltidsmänniskan till själfmedvetet inre lif. Från denna
utgångspunkt har ett individuellt lif spridt sig i långt bredare lager af samhället än
dessa, som längre fram stodo öppna för ett alldeles likartadt inflytande från renässan-
sens idéinnehåll; ty denna vände sig ju uteslutande till andens aristokrati.
Så kan man med afseende på de tre sista seklerna under medeltiden tala om en
lekmannafromhet, hvars natur förde med sig, att den icke stod fullständigt okritisk
gentemot kyrkans läror och kraf, utan fastmer sökte klargöra båda delarna för sig,
under det den samtidigt afgaf ett skönt vittnesbörd om sin uppriktighet genom sina
i altruistisk anda öfvade kärleksverk. Vi kunna följa denna fromhet i dess fort-
gående tillväxt. Det är ett beständigt uppsving. Särdeles tydligt framträder detta
vid midten af 1400-talet. Tidens religiositet snuddade då nära intill den gräns, där
andens frihet skulle hafva kunnat öppna sig för den; och den sökte efter friheten
ju längre, dess mera längtansfullt, men - utan att finna den. Man vågade ännu allt-
jämt ej ställa sig själf ansikte mot ansikte med Gud och göra sig själf på egen
hand ansvarig. Ännu alltjämt öfverlät man till sist åt kyrkan ansvaret, omsorgen
om sitt eviga väl och underkastade sig henne i lydnad, i förtröstan på hennes hjälp,
hennes sakramentala nådegåfvor.
Man lyckades följaktligen icke att i religiöst afseende ställa sig på egna fötter.
Tvärtom, på grund af oron och disharmonien i det inre lifvet, som förgäfves sökte
efter en fast punkt, kastade man sig nu först riktigt i kyrkans armar. Blott dess
djupare störtade sig lekmannafromheten i den medeltida kristendomens afgrund, blott
dess mera stormande tog den sin tillflykt till en djupare religiositets kyrkliga sur-
rogat. Det är ett religiöst jagande och jäktande, hvartill ingen föregående epok kan
uppvisa något motstycke. Det kyrkliga sinnet kunde icke ställa sig själft till freds.
Det tog sig uttryck icke blott i ett otal af fromma stiftelser utan framför allt i den
vidskepliga dyrkan af vissa yttre ting, »heliga tecken», bakom hvilka mystiken sedan
gammalt sökt en särskild fördold mening och hvilka nu såsom kors, reliker och
alla slags »heliga ting» begagnades för att böja andakten. Ej mindre framträdde det
i den osedvanliga ifver, hvarmed helgonkulten och »brödraskapen» omfattades, hvilka
senare nu sköto upp som svampar; i större tyska städer räknade man bortåt hundra
dylika. De utgjordes af fromma sammanslutningar af lekmän, hvilka sökte stöd hos
någon ordenskyrka, på det att alla de fromma munkarnes goda gärningar liksom
deras förböner och själamässor måtte komma bröderna till godo. Icke så sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
