Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 Angreppet på aflaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
En furste som hertig Georg af Sachsen var af den meningen, att genom Tetzels
predikan och rimmade sats om skärselden »den stackars lekmannen utan vetskap
frånlurades sina penningar.» Redan i november 1517 sände han en af sina rådgif-
vare i denna angelägenhet till biskopen af Merseburg. Denne, furst Adolf af Anhalt,
lät hälsa honom, att det behagade äfven honom »väl, att de stackars människorna,
som så lupo till och sökte nåden, varnades för Tetzels bedrägeri, och att de teser,
som augustinermunken i Wittenberg skrifvit, skulle anslås på många platser.» I
detta omdöme voro alltså biskopen och den världslige fursten eniga.
Men på rakt motsatt vis betraktades saken af den, som hela affären närmast
och helt personligt angick. Ärkebiskop Albrecht fick ur »den förmätne Wittenberg-
munkens» bref och teser beträffande »det heliga negotium indulgentiarum» (d. v. s.
det heliga aflatsgeschäftet) endast fram »ett trotsigt tilltag af munken», hvilket, som
han skref till sina råd i Magdeburg, visserligen föga bekymrade honom för hans
personliga del men likväl upprörde honom, emedan därigenom »det stackars oför-
ståndiga folket toge anstöt och fördes in i en svår villfarelse». I ena fallet var
således Tetzel en bedragare för de stackars människorna, i det andra Luther en förfö-
rare af det oförståndiga folket. Ofördröjligen måste man förhindra den fräcke agita-
torns förehafvande. »Skyndsamt» (så läsa vi i det anförda brefvet) underrättade
därför ärkebiskopen Hans påfliga Helighet om saken »i godt hopp om att Hans
Helighet alltså skulle gripa sig saken an och laga, att en dylik villfarelse i tid efter
lägenhet och behof beifrades». Under tiden ville han själf dock ej lägga händerna
i kors. Så uppdrog han den 13 december 1517 åt sina Magdeburgråd att efter
omständigheterna låta genom hans »subkommissarie Johan Tetzel» anhängiggöra en
process mot Wittenbergmunken, »på det ät dylik giftigt villfarelse icke vidare måtte
spridas bland det lägre folket».
Giftets vidare verkningar stodo dock knappast ännu att förebygga. Visserligen
meddelade Luther först endast under hand sina teser åt goda vänner. I trots häraf
spriddes de, alldeles mot hans förväntan, på kortaste tid genom pressen öfver hela
Tyskland; dessutom öfversattes de, hvilket han ogärna såg, på tyska. För de olärde,
menade han, voro de ju inte afsedda; för dem skulle han hafva framställt saken på
ett klarare och lättfattligare sätt. Men den rätta uppfattningen saknades ej. Den
som ej var i stånd att begripa de lärda detaljerna, insåg dock hans afsikt, och många
jublade öfver, att nu en doktor uppträdt, som vågade tala ut. Hans vänner
voro visserligen betänksamma, ja till och med förskräckta. Själf var han högst
öfverraskad af den framgång hans ord haft men likväl full af lugn förtröstan; för
livad han gjort kunde han stå till svars inför Gud. Denna öfvertygelse mäktade
icke heller de motståndare, som kastade sig öfver honom, rubba. En efter en fram-
trädde de på stridsplatsen: allra först den personligt förolämpade dominikanen Johan
Tetzel, inkvisitorn, hvilken ropade öfver »ärkekättaren, affällingen, den-onde och
gudlöse predikaren», därpå den lärde professorn i Ingolstadt Johan Eck, hvilken
fann teserna felaktiga, falska, frivola, fulla af gift och husitiskt kätteri, af vanvördnad
mot påfvens helighet, egnade att omstörta hierarkiens hela byggnad och att leda till
uppror och splittring inom kyrkan. »Det är kätteri» - så ljöd det också från Rom,
från det påfliga hofvet själft, där man, hur öfverseende man än var mot oskyldig
hedendom, var så mycket ömtåligare och känsligare gentemot heresi. »En kättare»,
så undervisades Luther i en skrift, som var afsedd att vederlägga hans teser, »en
kättare är ej endast den, som dömer falskt öfver kyrkans lära, utan också den,
som dömer falskt öfver kyrkans görande och låtande, såvidt det berör tron och
sederna; den, som om aflaten säger, att den romerska kyrkan ej kan göra, hvad den
i själfva verket gör, den är en kättare.» På detta vis uttalade sig Tetzels ordens-
kollega, dominikanen Silvester Mazzolino från Prierio, en man, som beklädde ett
högt ämbete vid kurian. Han var nämligen »det heliga palatsets magister» d. v. s.
Leo X:s biktfader, och ej utan skäl kände han sig som påflig hofteolog. Påfven
hade genast uppfordrat honom att uppsätta ett officiellt yttrande angående augusti-
nermunkens irrlära, och mycket talar för den förmodan, att den nämnda, påfven för
öfrigt tillegnade stridsskriften ingenting annat är än en öfverarbetning af detta utlåtande.
Man har nu påstått, att dessa Luthers motståndare gjort påfven en björntjänst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
