Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 Angreppet på aflaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
inför en opartisk domare och under löfte om säkerhet till sin person. Vid denna
grundsats har Predik den Vise orubbligt fasthållit - till och med inför den farliga utsikten
att mista land och folk. Den romerska domstolen, som fördömde den anklagade
utan att höra honom, hvarvid påfven för öfrigt dömde i egen sak (ty i sista hand
rörde det sig likväl om trotsandet af hans makt), skulle han aldrig hafva erkänt. Måtte
också påfven gripa till bannet, därmed var den dömde ännu ej förvunnen till kätteri,
var hans lära ännu ej öfverbevisad som okristlig - och så länge detta ej skett, var
det hans plikt att skydda honom mot brutalt våld.
Därunder var kurfurst Fredrik under många år långt ifrån att bifalla de meningar,
som Luther företrädde. Emellertid gjorde Luthers mäktiga skrifter under år 1520 äfven
på honom ett djupt intryck. Mer och mer slöt han sig från den tiden till Luthers religiösa
idéer och till Guds ord, hvars rätta förståelse nu gick upp för honom. Framdeles
stod det klart för honom: Luther kämpade för en rättvis sak, för Guds sak, och
han litade på honom i lugn förtröstan till Gud. Ty sanningen finge icke undertryckas,
Guds ord ej trampas under fötterna. Men af sin ställning nödsakad att fatta i sikte
de politiska konsekvenserna af de kyrkliga nydaningarne, förmådde han icke ens
nu att följa reformatorns djärfva frammarsch. Så mycket han kunde, hämmade han
hjulets betänkligt snabba lopp, hvarvid det vid vissa tillfällen kommit till en slags spän-
ning mellan honom och hans store undersåte, hvilken, när det gällde saken, skonade
ej ens sin furste. På det hela taget har därför kurfurst Fredrik med vis politik
inskränkt sig till lugn neutralitet, hållit sig borta från hvarje aktiv inblandning
- aldrig fastställde han någonting på egen hand - redan af det skälet, att han ej ville
minska tilltron till sin ständiga diplomatiska undskyllan, att det hela ju vore en
sak, som icke anginge honom som lekman, hvilken han som sådan ej alls
begrepe. Äfven i sitt yttre uppträdande följde han noga den principen. Under det
han genom sin handsekreterare och hofkaplan Georg Spalatin stod i liflig förbindelse
med mannen, hvars råd han ej kunde undvara, afhöll han sig afsiktligt från all
personlig beröring med Luther. Alltsedan riksdagen i Worms har han aldrig sett
honom, aldrig talat vid honom. |
När Fredrik, som vi förut antydde, mot slutet af år 1518 ansåg det vara rådligast
att låta Luther lemna landet, inträffade plötsligt ett omslag i kurians beteende. Påfven
beslöt att genom vänligt tillmötesgående söka förmå kurfursten att prisgifva kättaren.
En af Leo X:s hofmän skickades i väg till Tyskland för att öfverbringa till fursten,
jämte de ifrigt åstundade aflatsskänkerna, den invigda »gyllene rosen», hvilken sedan
flere år var målet för hans fromma ärelystnad. En hel laddning af andra påfliga
nådevedermälen, som annars ej stodo att få för penningar, medföljde sändebudet.
När man vid det kurfurstliga hofvet försporde hans påfliga Helighets nådiga afsikt,
fick Luther genast befallning att stanna kvar i Wittenberg. Men strax därpå inträffade
en händelse, som förskaffade honom fullständigt lugn.
Den 12 januari 1519 afled kejsar Maximilian, och valet af hans efterträdare,
hvilket redan år igenom sysselsatt den politiska världen, trädde i förgrunden för allas
intresse. Det fanns redan tvenne pretendenter till kejsarkronan, hvilken, oaktadt det
heliga romerska rikets faktiska svaghet, ännu alltjämt omgafs af en medeltida trolsk
glans: Maximilians sonson Karl och konung Frans I af Frankrike. Den förstnämndes
val hade Leo X sedan länge motarbetat. Redan härskade Karl ej blott öfver Neder-
landen och konungariket Spanien, för hvilket de nyss upptäckta landen i Nya
världen öppnade en framtid af oberäknelig betydelse, utan äfven öfver konungariket
Neapel, som låg så att säga utanför Roms portar. Vunhe han nu till på köpet
kejsarvärdigheten och det tyska folkets stora krafttillskott, så tycktes han under sin spira
komma att .förena en makt, som hotade att blifva lika fördärflig för påfvens världsliga
välde som för huset Medicis territoriella intresse. I ett helt annat ljus måste valet
af den franske konungen framstå för påfven, framförallt om han beaktade sin dynastis
fördel; ty hans brorson, Lorenzo di Medici, för hvars räkning han eröfrat hertigdömet
Urbino, var förmäld med en fransk prinsessa. Efter kejsarens död fördubblade nu
Leo sina ansträngningar att förhindra Habsburgarens val och arbetade lidelsefullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
