Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
att öfverraska. Hur mycket hörde han icke talas om det system af botöfningar, som
kännetecknade den katolska kristendomen? Och hur trädde icke krafvet på bot och
bättring honom personligt nära, så ofta han biktade sig för prästen? Men den, som
tog saken allvarligare, så att han ej ansåg det till fyllest med de få botöfningar,
som blifvit honom ålagda, måste draga sig till minnes hvad som öfverallt för-
kunnades, att man icke på mera fullkomligt sätt kunde försona sig med Gud
än genom att uppgifva sin jordiska kallelse, öfvergifva fader och moder, genom att
undfly världen, genom att hänsynslöst egna sig åt Guds tjenst, genom ett lif under
beständigt »korsfästande af köttet», oafbrutet dödande af själfviskheten, genom denna
»jordiska skärseld, hvari», som det hette, »många synders rost utplånas». Redan från
Bernhards af Clairvaux tid firade man inträdet i en munkorden som ett »andra dop»,
hvarigenom skärselden utsläcktes. Klostrets port föreföll då den frälsningsträngtande
syndaren som ingången till denna branta väg, hvilken ju säkrast förde till himmelen.
På denna port klappade den 17 juli 1505 äfven Martin Luther.
Med den branta vägen var det honom heligt allvar. Han kunde knappast ställa sig
själf till freds genom sina asketiska öfningar och själfplågerier. Han kräfde af sig själf
mycket mer, än ordensreglerna fordrade, mer än hans af naturen starka kropp kunde tåla,
så att han senare kunde säga, att han i klostret »mistat sin kroppsliga hälsa». En tid
bortåt tyckes han i det mödosamma arbetet för sin själs frälsning, som för öfrigt
åtföljdes af de mest ansträngande teologiska studier, hafva funnit verklig ro och tillfreds-
ställelse. Men detta lugn varade icke länge. Tanken på hur bristfällig i den helige Gudens
ögon dock hans redligaste sträfvan vore, väckte hos honom tvifvel, om han på
denna väg kunde uppfylla Guds fordringar, och mer och mer hotade tviflet att öfvergå
till förfärande visshet. Då tvangs han att göra den erfarenheten, att hans kyrka
lemnade honom i sticket, hennes heliggörande sakrament såväl som de af henne
anbefallda medlen till själfhelgelse. Vissheten om frälsning, hvarefter han trängtade,
hade dessa så föga gifvit honom, att i mången bitter stund ingenting tycktes honom
vara säkrare än den eviga förtappeisen. För länge sedan hade kyrkan med sitt
prästerskap och sitt offerväsen trängt sig emellan själen och Gud, och med alla till
buds stående medel hade de försökt omgärda Gud med ett utanverk, genom hvars
lönndörr endast och allenast de själfva kunde hitta. Nu föll deras medlarskap till
jorden. Denne munk såg sig stå ensam inför sin Gud - i sina svåra själsstrider.
Vi äro, som redan antydts, icke närmare invigda i dessa, men veta dock tillräckligt
om dem för att kunna fälla det omdömet, att de varit hjältemodiga. De öfvergå
oändligt de ej ovanliga strider, hvilka pläga hemsöka den undan världen flyende
såsom ett bakslag mot den med raffinerade medel undertryckta sinnligheten. Det
var en brottningskamp med de högsta makter i världen. Ty här kämpade en odödlig
själ med sin allsmäktige skapare. Genom sin synd känner den sig skild från Gud,
som likväl ensam kan förläna den frid. Själen ser i honom endast den fruktans-
värde och förskräcklige domaren, alltså en fiende, och i känslan af oändlig smärta
öfver sitt osaliga tillstånd känner den liksom en försmak af evighetskvai. »Jag
känner en man», så skref Luther 1518 i kommentarierna till sina teser, »som
försäkrat mig, att han ganska ofta, visserligen endast helt kort tid, lidit så häftiga
afgrundskval, att ingen tunga kan uttala, ingen penna beskrifva dem, ingen, som ej
erfarit dem, kan tro dem vara möjliga, så att, om de bragts till sin fullbordan hos
honom eller endast varat en half, ja, en tiondedels timma, han fullständigt måst
duka under, och alla hans ben skulle hafva bränts till aska. Då synes Gud som
den fruktansvärdt vredgade hämnaren och med honom hela skapelsen. Då gifves det
ingen undanflykt, ingen tröst, hvarken inom eller utom en, utan allt är anklagelse.
Då klagar han i sin nöd: »Förkastad är jag från ditt ansikte,» och han vågar icke
en gång bedja: »Herre, straffa mig icke i din vrede!» I detta ögonblick kan själen -
underbart att säga - icke tro, att den någonsin kan blifva återlöst. Den känner blott:
straffet har ännu ej nått sin gräns; det är evigt, och själen kan icke anse det som
ett timligt. Den är blott full af längtan efter hjälp och förskräcklig suckan, men den
vet icke, hvar den skall bedja om hjälp. I det ögonblicket är själen fastnaglad med
Kristus på korsets stam, och det finnes ingen vrå af den, som ej är uppfylld af
bittraste bitterhet, af fasa, förskräckelse, sorg, hvilka förefalla eviga.» Så biktar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
