Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
vara i himmelen, bygger han än hundra kyrkor åt Gud och uppväcker alla
döda.»
^ »Jag vet med mig», heter det i slutorden, »att jag sjungit ut ordentligt, föreslagit
mångt och mycket, som kommer att anses outförbart, angripit många förhållanden
allt för starkt. Men hvad skall jag göra? Jag är skyldig att säga det. Det är mig
kärare, o att världen vredgas på mig, än att Gud gör det; man skall ju inte kunna
taga ifrån mig mer än lifvet.»
Endast i fråga om två eller tre detaljer af de annars med ett visst undseende
behandlade »världsliga» bristerna kunna vi i våra dagar anse Luthers »angrepp för
skarpt». Men »högt sjungen» var visan onekligen. Visserligen var ju mycket i
denna icke någonting nytt. Såsom vi tidigare sett, hade oräkneliga klagovisor
sedan hundrade år höjts öfver det påfliga fördärfvet, och skarpt hade man beifrat
än det ena, än det andra missbruket. Och likafullt, så hade ingen talat till det
tyska folket, på dess eget språk, med så hänförande makt, med en sådan fri-
modighet och - hvad som betydde mer än allt annat - i sitt inre så frigjord
gentemot den makt, hvilken angreppet gällde.
Men skulle Luthers ord ej blott väcka sympati utan bära frukt d. v. s. uppfylla
dem, i hvilkas hjärta det föll, med mod att afsvärja det allt behärskande våldet, då
måste det frigöra äfven dem i deras inre. Men hvarigenom skulle reformatorn nå
det målet? Allt, hvad vi hittills hört af denna Luthers skrift, var väl egnadt att in-
gifva läsarne hat och förakt för påfvens tyranniska regemente och den varmaste längtan
efter en »reformation» men ej däremot att frigöra sig från denna kyrka, som var den
enda, i hvilken de - enligt nedärfd öfvertygelse - kunde finna evig frälsning. Det berät-
tigade klandret och de modiga förslagen skulle därför ej hafva båtat till något, hade icke
skriften förut uppvisat, hur fullständigt ogrundadt det förmätna förmyndarskap varit,
hvari den romerska kyrkan höll den fria kristna människan fången, och därigenom
befriat samvetena och ställt hvar och en kristen i de högsta och heligaste frågorna
inför det egna ansvaret.
Därför ligger skriftens världshistoriska betydelse, mera än i det genialt framkastade
reformationsförslaget, i den i spetsen ställda kritiken af hierarkien, hvarigenom Roms
murar omkullstörtades. Men det väldiga förstörelseverket syftar till att återeröfra den
kristnes ursprungliga rätt, kyrkans frihet, statens gudomliga rätt.
Som bekant, begagnar sig Luther här af bilden om »de tre murarne, bakom
hvilka romanisterna hittills skyddat sig, så att ingen kunnat reformera dem.» Med
Guds hjälp vill han omstörta dem: »Nu hjälpe oss Gud och gifve oss en af de
basuner, hvarmed Jerikos murar blefvo omkullslagna, så att äfven vi må blåsa
omkull dessa sköra pappersmurar». Men här hafva vi endast med omkullstörtandet af
den första muren att göra (d. v. s den hierarkiska makten öfver hufvud); ty, i det denna
föll, störtade af sig själf, hvad som Luther framställer som den andra eller tredje muren,
nämligen »den gudlöst diktade fabeln», att påfven, som »ej kunde misstaga sig i fråga
om tron», hade ensamt makt öfver skriften d. v. s. kunde ensam och helt och hållet
efter behag tolka den heliga skrift, och den själftagna makten, att ensamt påfven
hade rätt att inkalla ett allmänt kyrkomöte och han allena kunde förläna detsamma
gällände kraft.
Det gäller alltså nu till en början den första muren i den romerska fästningen.
Luther tänker i detta sammanhanget på denna romanisternas grundsats, att »värdslig
makt har ingen rätt öfver påfven, tvärtom, den andliga står öfver den världsliga».
Vi känna till den gamla dogmen om den allmakt, som Guds ställföreträdare här på
jorden egde. Hvarmed drog reformatorn i härnad mot denna mur? Med en enkel
kristlig sanning, som splittrade dess grundpelare: kristendomen känner ingenting om
hela skillnaden mellan »andlig» och »världslig», mellan präster och lekmän. »Man
har påfunnit, att påfve, biskopar, präster och klostrens invånare skola kallas det
andliga, furstar, herremän, handtverks- och åkerbruksfolk det världsliga ståndet.»
Det medlande prästerskapet är en förfalskning af den kristna religionen. »Alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
