Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
ställelse, näring, fröjd, frid, ljus, konst, rättfärdighet, sanning, vishet, frihet och allt
godt i öfverflöd».
Förvisso är en tillfredsställelse af detta slag icke hvar mans sak. Men är det för-
denskull bara svärmeri i stället för religion och därtill en religion ät alldeles personlig
natur, den starkaste frigörelse af personligheten?
En personlighetsfrigörelse hade också renässansen i Italien bragt till stånd; och
förvisso finna vi här, för att använda Jakob Burckhardts ord, »en otyglad utveckling
af individen>. Historien känner, på hvilket fruktansvärdt vis denna individualism,
som ingenstädes erhöll någon tillräcklig motvikt, framträdt: i dessa fasaväckande
gestalter af egoism, som utan förbarmande, ja till och med med ett slags grym
njutning trampade sin nästa under fötterna, i detta förbrytarsinne hos »människor
af absolut gemenhet, som begingo brott för brottets egen skull». När denna indivi-
dualism allmänt slagit igenom, voro rättvisa och sedlighet, hem, samhälle, stat vigda
åt undergång. Upphör Luthers religiösa individualism att vara något godt, emedan han
icke känner till detta slags tygellöshet, emedan han predikat evangeliet om kärleken till
nästan? »Människan», så heter det ånyo i skriften »Om friheten», »lefver ej allena
utan bland andra människor på jorden, och alla våra gärningar böra afse vår nästas
fördel. Guds välgärningar måste öfverflyttas från den ena människan till den andra
och blifva allas tillhörighet, så att hvar och en tager sig an sin nästas sak, såsom
vore det hans egen».
Skriften »Om friheten» författades under närmaste veckorna, sedan bannlysningen
offentliggjorts af Johan Eck i egenskap af påflig nuntie. Luther har tillegnat påfve
Leo X »sin lilla bok», söm inledes med ett öppet bref till honom. Härmed förhöll sig på
följande egendomliga vis. Ännu alltjämt uppehöll sig i Sachsen påfvens högmodiga
sändebud, Karl von Miltitz, som för två år sedan sändts till Tyskland med den
för kurfurst Fredrik afsedda gyllene rosen. En tilltagsen natur, som han var,
hade han, medan kejsarvalet tog hans härskares hela intresse i anspråk, på eget
bevåg inblandat sig i Luthers angelägenheter och kunde till och med i sakens nuva-
rande läge ej låta bli att göra ett nytt försök. Miltitz lät för syns skull förstå, att
han ej ansåge det omöjligt, att bullan skulle tagas tillbaka, om endast påfven under-
rättades om hur saken verkligen förhölle sig. Han sökte öfvertala Luther att i ett
bref framlägga hela affären och till den helige fadern afgifva den högtidliga försäkran,
att han aldrig åsyftat något angrepp på hans person. Denna förklaring trodde sig Luther
med godt samvete kunna gifva, då han ju alltid bekämpat endast påfvemakten, som
äfven vid detta tillfälle skulle efter förtjenst behandlas. I det hänseendet lemnar
brefvet i fråga ingenting öfrigt att önska. Se här några prof! Sedan den så hårdt
betryckte framburit sin bön, att påfven måtte »anse honom ej hafva åsyftat någonting
argt emot hans person utan anse honom så sinnad, att han önskar och unnar honom
det allra bästa», så tillstår han: »Men sant är det, att jag oförväget angripit den
romerska stolen, hvilken man kallar det romerska hofvet, hvarom du själf och en
hvar på jorden måste bekänna, att det är uslare och skändligare, än något Sodom,
Gomorra och Babylon någonsin varit». »Under tiden sitter du, helige fader Leo,
som ett får bland ulfvarne och liksom Daniel bland lejonen». Han beklagar påfven,
hvilkens vandel han hört lofordas, att han blifvit kyrkans öfverhufvud under en
tid, då sjukdomen trotsar läkemedlen: »Den romerska stolen är icke värdig dig och
din like, utan den onde själf måtte vara påfve eller också en Judas Iskariot». »O,
Gud gifve, att du afstode från äran (såsom dina allra farligaste fiender kalla det)
och läte dig nöja med en prästsyssla eller med ditt fädernearf». »O, du allra
olyckligaste Leo, som sitter på den allra farligaste stol, sannerligen, jag säger dig
sanningen, ty jag vill dig väl». Han besvär honom att icke låta sig föras bakom
ljuset af smickrare och hycklare och »ljufliga örontasslare, de där säga, att du icke
är blott och bart en människa utan delaktig i Gud själf, som eger att bjuda och
befalla öfver alla ting, och att alla konungars och domares troner äro din dom under-
kastade». »Alltså kommer jag nu, helige fader Leo, och, liggande vid dina fötter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
