Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
än en gång till ett allmänt kyrkomöte, i det han samtidigt uppmanade »kejsaren,
kurfurstarne, furstar, grefvar, herrar, riddare, adel, råd, ständer och allmoge af hela
den tyska nationen» att ansluta sig till hans vädjan och uppbrände därpå - det var
en högtidlig universitetsceremoni, hvartill den akademiska ungdomen inbjudits genom
ett latinskt upprop af Melanchton - utanför Elstertor i Wittenberg den kanoniska
lagen, hvilken han i sina skrifter under de sista månaderna gått så illa åt, och den
påfliga bannbulla, som djärfts förkasta evangeliets enklaste sanningar. Det var den
10 december 1520.
Hvad betydde detta eldstecken? Var det upprorets brandfackla? I det yttre
skilde sig reformatorns beteende ej i något afseende från det dystra medeltida bruk,
som hans motståndare användt, dessa påfliga inkvisitorer, som hade en blott alltför
rik erfarenhet af brännandet af kätterska skrifter och kättare. Men - vi kunna ej
förneka det - äfven till sitt inre syfte egde Luthers handling beröringspunkter med
deras. Ty inför sitt samvete rättfärdigade han sitt dåd med den förpliktelse, som ålåg
honom, att på allt sätt »utplåna eller afvärja falsk, förförisk, okristlig lära». Han trodde
sig kunna få stöd härför ur bibeln, då det i Apostlagärningarne (19, 19) heter, att
nyomvända kristne i Efesus samlade tillhopa och offentligt uppbrände de böcker,
som de vid sina trollkonster begagnat sig af. Med en dylik motivering vilseledde
han sig dock själf beträffande sitt handlingssätt. Hade han icke redan uttalat den grund-
satsen, att kättare borde öfvervinnas med skrifter och icke med eld? Hvad som
gällde öfvervinnandet af kättare måste ju dock gälla äfven deras skrifter. I stället
visade han sina motståndare, att äfven han kunde, hvad de förmådde, denna bödels-
drängarnes eländiga konst, hvilken emellertid, enligt hans mening, här som ett svar
på tal kunde verka upplysande på folket. »Emedan genom deras uppbrännande af
sådana böcker sanningen toge svår skada och villfarelse måste uppstå hos det lägre
folket till många själars fördärf, så har jag, drifven (som jag hoppas) af anden, för att
stärka och uppehålla dessa, å min sida uppbränt mina vedersakares böcker i
anseende till deras oförbätterliga beskaffenhet».
Men ej heller däri ligger den egentliga betydelsen af hans djärfva handling, till
hvilken han, som af en högre makt, blindt drefs. Under bäfvan och anropande
af sin Gud - så har han några veckor senare biktat för sin forne ordenschef Johan von
Staupitz - hade han gripit sig an därmed; inom kort gladdes han mera däröfver
än of ver något annat i sitt lif. Och med all rätt! Ty det betydde helt enkelt, att
han nu rifvit den bro bakom sig, som ännu kunde hafva återfört honom till påfve-
kyrkan. Han satte därmed inseglet på sitt afsvärjande af det antikristliga påfvedömet.
Han bekräftade inför all världen ett utrop, som undsluppit honom i ett förtroligt
bref sommaren 1520: »Tärningen är kastad! Jag föraktar Roms raseri och gunst.
Aldrig i evighet vill jag försona mig med dem eller hafva något med dem att skaffa!»
Det gällde för honom att välja mellan Kristus och hans motsats, Antikrist. Fanns
det öfver hufvud taget något val längre för honom? Helt själfklart synes oss hans
beslut. Men var det i verkligheten så alldeles själfklart? Han sade icke blott Antikrist
farväl, utan han lösref sig tillika för alltid från kyrkans enhet. Man måste känna
till, hvilken oerhörd vikt denna tanke om kyrkans enhet till och med ännu i dag har
för en katolsk kristen. Och man måste erinra sig, med hvilken bestämdhet Luther
själf blott två år tidigare fasthållit vid denna, just då han författade kommentarerna
till sina teser. Först då kunna vi få begrepp om, hvilken kamp det måste hafva kostat
honom att, fastän kyrkan själf förkastade och utstötte honom, öfvergifva tanken om
hennes enhet och göra hvarje återvändo omöjlig. Och hvart skulle han taga vägen,
i det han som den förste, ja alldeles ensam öfvergaf henne? Det var, i yttre måtto,
ett språng mot det okända. Ty »de troendes samfund», som han visste sig tillhöra,
fanns blott i tanken - men här förvisso i full sanning. Hans andliga öga såg det
framför sig, hans tro omfattade det och kände sig hemma däri. Uppfylld af denna
kraft, tog han det afgörande steget, trotsade han, ej utan en viss tveksamhet i
början, likväl säker och till sist frimodigt glad, hela världen.
Tärningen var kastad. Men äfven andra skulle, nej, måste våga det djärfva kastet.
Det var detta, som han dagen därpå i sin föreläsning tillropade sina studenter, hvilka,
ej just till glädje för honom, i den allvarliga ceremonien utanför stadsporten i ung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
