Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 Det tyska folket, kejsaren och riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
de källor porla, som föra lifvets vatten, i hvilket djup de krafter arbeta, hvilka
skapa historien? Teologien i all ära, men några religiösa värden kan den icke fram-
bringa. Dess uppgift är endast att vaka öfver, ja sörja för, att de skatter, som sliga
upp ur det religiösa sinnets djup, vid den oundvikliga ompräglingen till klara, gång-
bara tankar icke förfalskas och att de småmynt, hvari de sättas i omlopp, icke allt-
för mycket mista sitt värde. Endast denna betydelse egde också Luthers teologi.
Det var förvisso en gudomlig skickelse, att detta religiösa snille innehade ett erfor-
derligt mått af kännedom om kyrkans äldre historia och teologisk bildning för att
uppskatta den religiösa ideen till dess sanna värde och gifva den, om också inga-
lunda ett i hvarje detalj slående, så dock i alla fall lättfattligt uttryck. En lekman
utan historisk insikt och icke mäktig ett begreppsmässigt uttryckssätts skärpa skulle
i öfversvinnlig mystik hafva liksom »talat med tungor,» och ingen skulle hafva
begripit honom. Men det som tände och hvarpå det kom an - det var icke detta den
lutherska teologiens medium; det var hans kristendom, som - för att begagna en
af hans egna vändningar - äfven i »torftiga höljen omslöt Kristusbarnet». Hvad
hade däremot humanisternas teologi att bjuda det frälsningstörstande folket? Stenar
i stället för bröd. Ej underligt, att ingen frågade det minsta därefter.
Att detta omdöme är välgrundadt skall utan vidare blifva klart, när vi nu gå att
besvara den andra frågan: hvilken ställning intogo humanismens anhängare till re-
formationen? Af hvad vi redan känna om nämnda rörelse kunna vi på förhand
anse som uteslutet, att denna riktning hos alla varit fullt lika.
Så snart vår blick öfverfar de tyska humanisternas grupp, stannar den vid en
person, som är mer än hufvudet högre än alla. Det är Erasmus Rotterdamus, i
verkligheten konungen för allt folket, tillbedd af de sina, beundrad af hela den bil-
dade världen. Voro de öfriga i viss mån förträffliga språkmän och antikforskare,
den humanistiska vetenskapen i stor stil idkade dock han ensam, en vetenskaplig
kapacitet, som ingen nådde upp till. På en gång språkman, historiker och teolog,
gjorde han inom alla områden som ingen annan allvar med grundsatsen att gå till-
baka till källorna. Och han var alldeles icke någon pedantisk lärd, som i sin in-
bilskhet menar, att vetenskapen är till för sin egen skull. Han ville därmed tjena
mänskligheten och kyrkan, denna organism, som omslöt den förra. Kyrkans för-
bättring låg under hans studier honom varmt om hjärtat. Äfven språkvetenskapen
borde egna sig åt denna uppgift. Med dess tillhjälp skulle källorna till den ur-
sprungliga kristendomen, bibeln och kyrkofäderna, upplåtas. Kyrkofäderna spelade
han ut i synnerhet gentemot den fadda skolastiska teologien. Vidare gällde hans
kamp hierarkiens öfvergrepp, munkväsendets ofog, hvari ett olycksaligt öde snärjt
honom själf, kyrkans ceremoni- och dogm-väsen liksom slutligen hennes rest af
hednisk vidskepelse. Att i just dessa »kyrkans fäder» . katolicismens hela system,
af hvars utväxter han tog anstöt, förefanns in nuce, undgick hans iakttagelse, liksom
det en gång undflytt Petrarcas blick. Men - som redan antydts - Erasmus blef
ju ej heller stående på kyrkofädernas ståndpunkt. Äfven om bibeln har han - efter
mönstret af humanister i andra land - allvarligt lagt sig vinn. Stor betydelse
har hans grekiska edition af Nya Testamentet fått. Äfven anmärkningar till detsamma
har han publicerat, hvilka ej saknade en viss udd emot kyrkliga missförhållanden
och genom sin historisk-filologiska tolkningsmetod blefvo banbrytande. Men det är
städse väsentligen katolsk fromhet, som han inlägger i Nya Testamentets ord och ut-
tryck. Så ledde honom hans totaluppfattning af bibeln icke utöfver en i vissa stycken
renad katolsk kristendom, ej ens hans förkärlek för aposteln Paulus eller hans
betonande af Jesu person och bergspredikans etik. I skön endräkt med denna se-
nare stode antikens sanna filosofi, hvilket är betecknande för hans sätt att se.
Insikt i detaljer har icke fattats honom. Han har tagit mångfaldig anstöt af
kyrkans dogmatism, och likväl har det aldrig fallit honom in. att rubba dess grund-
valar. Också rönte han väl emellanåt ett intryck af tomheten i det fromhetsideal,
som utdömde äktenskapet och prisade flykten undan världen; enligt hans omdöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
