Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 Det tyska folket, kejsaren och riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
in i våra dagar. Till och med på allra sista tiden har Leo X:s senaste biograf åter ställt
honom vid skampålen som en »sedligt förfallen» människa. Vi öfverse icke med hans
svagheter. Vi fördölja icke hans ungdoms otyglade lif, ej heller det förskräckliga,
sannolikt själfförvållade lidande, som år igenom gjort lifvet till en pina för
honom och beredt honom en tidig död. Att denna då för tiden vidt spridda sjuk-
dom ofta förefanns äfven bland kyrkans tjenare, biskoparne ej undantagna, är -anse
vi - ej egnadt att minska hans skuld. Men vi lägga märke till mera än de
skuggor, som falla öfver hans bild. Vi sluta icke ögat för hans karaktärs äkta
guld, hvilket ett hårdt lif arbetat fram ur slaggen och som klarast strålar i hans
oegennyttiga arbete för fosterlandet och för hans ideal af tysk frihet. För dem har
han uppoffrat allt: njutningar, frid, furstegunst. Hans uppfattning af friheten var
visserligen ej den rätta, och han misstog sig dessutom om den väg, hvarpå den stod
att vinna, när han till sist nådde fram till den of ver tygeisen, att den politiska lik-
som den religiösa friheten kunde tillkämpas Tyskland med tillhjälp af en adelsres-
ning, hvartill han i lågande ord manade.
Det var den tull, som riddaren hade att gälda sitt stånd och humanisten sitt
skrås gamla arfsynd. Ty ännu alltjämt, liksom en gång på Petrarcas lid, gingo anti-
kens lärjungar blott alltför ofta som drömmare genom den verkliga världen, ur stånd
att riktigt uppskatta det reala lifvets krafter. Den wittenbergske munkens klara,
skarpa förstånd har städse bättre begripit sig på den saken. Luther lefde visserligen
aldrig i framtidsdrömmar utan i den närvarande tidens klara dagsljus. Han såg
tingen, sådana de voro, och, utan att någonsin förlora ur sikte sitt mål, som med
öfverjordisk visshet fasthölls af honom, lät han hvarje ny dag, som inbröt, föreskrifva
honom hans uppgift.
Svårt har Hutten måst plikta för sin revolutionära agitations »Slurm und Dräng.»
Efter sin vän och beskyddare Franz’ von Sickingen fall måste han, beröfvad alla
sina förhoppningar, fly från sin hemtrakt. Förföljd som en bannlyst, försänkt i bitter
nöd och medtagen af sjukdom, fick han vara glad, att hans fiender - förut Erasmus5 -
i sitt hat ej lyckades på det fria Schweiz’ område beröfva honom en sista tillflykts-
ort, hvaraf han likväl endast kort tid var i behof för att få dö i lugn och ro (som-
maren 1523). Men han dog med obrutet mod utan att förtvifla om sitt fädernes-
land. Sade honom en inre röst, att de få år, som han af sin mannakraft vigt åt
kampen, icke varit förgäfves? Mer än på någon annan har det berott på honom,
att hela den unga generationen af humanister i de bildades kretsar rörde värfnings-
trumman till det heliga kriget och att kampen för religionens heliga sak af de mäk-
tigt svällande patriotiska känslorna tillika förvandlades till en nationell plikt.
För att uppskatta det mått af idealism, som erfordrades för att utlösa denna
nationella tanke, måste vi besinna, livad Tyskland vid den tiden var: en nation, som
förfogade öfver en storartad rikedom af krafter - materiella, kroppsliga och andliga
- men som var socialt söndrad och politiskt splittrad och knappast ännu kunde
räknas till staternas antal. Visserligen lefde ännu alltjämt kejsardömets idé, och det
tyska folket kunde väl i första ruset af sin hänförelse mena, att nu vore den tid
förhanden, då denna idé härligare än någonsin skulle utveckla sin gamla kraft. I
själfva verket var det ju en ödesdiger tid, en sådan, som icke hvart århundrade
uppgår för en nation. Aldrig tillförene hade det tyska folket upplefvat en så djup-
gående jäsning, och, som vi veta, inriktade sig rörelsen på ingenting mindre än
fäderneslandets på en gång politiska och religiösa pånyttfödelse. Det är rörande att se,
huru patrioternas förhoppningar vid den tiden knöto sig till den unge kejsarens person.
De biktade sig i talrika flygskrifter af alla slag: sändebref, små böcker i dialog-
form, hyllningar, tal och dikter. Hutten var icke den ende, som i vältaliga ord
manade kejsaren att ställa sig i spetsen för den antiromerska rörelsen. Han borde
vara ledaren, men hans lösen saknades.
»Drum hab ein Herz und schaff ein Mut,
ich will dir wecken auf zu gut
und reizen manchen stolzen H eld».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
