Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 Det tyska folket, kejsaren och riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
af Sachsen skarpa blick mot slutet af Karl V:s regering såg skymta vid synranden,
skulle hafva blifvit Tysklands lott!
Och dessutom, hur skulle det sedan hafva gått med denna tyska folkets särskilda
mission, hvilken dess störste son förlänat det, frigörelsen af den förvärldsligade,
skändligt missbrukade kristendomen ur hierarkiens fjättrar, att göra till sin den här-
liga uppgiften att pånyttföda religionen? Kunde en aldrig så litet insiktsfull politi-
ker ett enda ögonblick föreställa sig, att den nye härskaren i detta syfte skulle ställa
sig i spetsen för nationen? Var han icke snarare till följd af hela sitt politiska
läge nödsakad att taga det motsatta partiet, med all kraft sätta sig till motstånd för
att, om möjligt, kväfva den kätterska rörelsen i dess linda? Kräfde icke endast hän-
synen till Spanien detta af honom - för att icke tala om hans öfriga lands in-
tressen? Ty, som redan nämnts, var Spanien som intet annat land inspunnet i
medeltidens romantik. Det var den klassiska hemorten för blomstrande skolastik
och glödhet mystik, verksamhetsfältet för ett aktningsvärdt reformeradt kleresi och
klosterfolk, den under statens kontroll med skrupulös noggrannhet arbetande inkvi-
sitionens och dess »trosdomstolars» (autodafeer) rike, det land slutligen, där det kung-
liga väldet genom högst viktiga kyrkliga förmåner särdeles starkt dragits in i påfve-
dömets intressesfär. Här, i den yngsta europeiska världsmaktens brännpunkt, fun-
nos alla de element förenade, hvarur motreformationen senare utvecklat sig, för att
- med utgångspunkt från Spaniens jord - göra hela Västerlandet det nya Rom och
»den heliga tron» underdånigt. Det var den spanska andan, som här reste sig till
kamp mot den tyska. För Karl V har endast valet stått mellan Tyskland och Spa-
nien. Men har väl någonsin tvekan förefunnits hos honom? Kunde det världs-
herravälde, hvars ideal han åtrådde, vinnas i fiendskap mot Rom? Liksom denna
supremati till sin natur hade sina rötter i medeltiden, förutsatte den som sitt komple-
ment medeltidens andra universella makt, det i kyrkligt, andligt och själsligt hän-
seende folkförenande påfvedömet. Föll detta, då sjönk äfven idealet af världssuprema-
tien öfver Västerlandet i stoftet.
Hotades påfvedömet med fall, då måste Karl V som statsman framträda som
dess räddare.
Men för honom var detta steg en akt af fromhet. Den romersk-katolska kyr-
kan har ej ens under sin blomstringstid skådat en furste, som varit henne mera tro-
get och osjälfviskt hängifven än denne Habsburgare. Medeltidens kyrkliga fromhet
samlades hos honom ännu en gång liksom i en brännpunkt. Det religiösa sade,
hvilket hans lärare, den fromme nederländaren Hadrian af Utrecht, den blifvande
kardinalen och påfven, utsått i gossens själ, hade under det katolska mönsterlandet
Spaniens heta sol rikt skjutit upp för att bära frukt för Karls hela lif. Denna strängt
kyrkliga religiositet, som kände sig stå i en oförsonlig motsats till kättarne och de
otrogne, besjälade den brådmogne ynglingen, som var gripen af mannaålderns all-
var. Den dikterade ännu hans sista steg, när världshärskaren, hvars regeringskonst
förgäfves ansträngt sig att vrida tidernas stora ur tillbaka, kastade all världslig makt
ifrån sig och drog sig undan till klostrets stillhet.
I den tidigaste yttringen af detta kyrkliga sinnelag hafva vi till och med att se
första tecknet på personlig själfständighet. I februari 1519 hade Karls faster, Marga-
reta, regentinna öfver Nederlanden, framkastat den tanken, att konungen, i den
händelse hans eget val till tysk kejsare stötte på oöfvervinneliga svårigheter, skulle
samtycka till sin broder Ferdinands val. Med ovanlig ifver tillbakavisade Karl detta
förslag. Vi kunna se det af en instruktion, hvilken hans senaste biograf, Herman
Baumgarten, med all rätt skänkt synnerlig uppmärksamhet. Ty i denna förnimma
vi en helt personlig ton. »Här först träda oss den stora, världsfamnande ärelystna-
den, tron på en hög mission till mötes, hvilka hafva varit bestämmande för Karls hela
senare lefnad.» Icke ett ord, heter det här, finge nämnas om hans broders val. Han
ville uppbjuda alla krafter för att genomdrifva sitt eget val. Och skälet härtill? Som
den förnämsta orsaken angifver han, att han som kejsare skulle vara i stånd »att skänka
hela kristenheten lugn och ro och upphöja och föröka vår heliga katolska tro; i be-
sittning af så stora konungariken och herravälden skulle han själf blifva aktad och
respekterad af alla kristna konungar och furstar och främst af undersåtarne i riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
