Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 Den evangeliska rörelsens oemotståndliga fortgång 1521–1524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
andar, som ansågo sina kaotiska medeitidsideer för fullt-evangeliska, hade satt hans
verk i Wittenberg på spel-. Då stod han icke längre ut i sin undangömda vrå. Det
var »Satan, som fallit of ver hans fårfållor och illa tilltygat några stycken får, dem
jag», så skref han till sin herre för att rättfärdiga sitt steg, »icke kan med någon skrift
bringa till lugn, utan måste i egen person och med lefvande mun och öron ingripa.
Det är mina barn i Christo. Då har icke mer varit fråga om huruvida jag skulle
komma eller icke. Jag är skyldig att lida döden för dem. Det vill jag också gärna
och med glädje göra.» Så hade han då i mars 1522 egenmäktigt, försmående sin
furstes skydd och trots dennes afrådande, åter framträdt på stridsplatsen. Det var
i själfva verket ett vågstycke, hvarvid han satte allt på spel. Ty ännu alltjämt stod
kurfurst Fredrik alldeles ensam bland rikets stormän. Först under loppet af år
1524 omfattade af ven den unge fursten af Hessen evangeliets sak.
Ingenting är egnadt att klarare belysa den evangeliska rörelsens rent demokra-
tiska karaktär än den hållning, som de tyska furstarne under dessa år intogo till den-
samma. Hur ofta hafva icke reformationens motståndare påstått, att denna på grund
af egennytta våldsamt genomförts af de världsliga myndigheterna. Dessa års historia
visar bäst, hur osant ett dylikt tal är. Hade det endast berott på furstarne, hvilka
för öfrigt med få undantag saknade blick för den stora religiösa frågan, så skulle
ediktet i Worms utförts på vissa håll med större, på andra med mindre stränghet.
Omfattade också en del af dem endast likgiltigt påfvens sak, finna vi likväl vid sidan
af dessa andra, som med desto större ifver trädde inom skrankorna för den gamla
kyrkan. Vi bortse naturligtvis härvidlag från de andliga furstarne; de kämpade
för egen sak. Bland de världsliga stormännen framstår framför alla ärkehertig
Ferdinand. Af inre och yttre orsaker knuten till sin broder, kunde han icke nog
uttömma sig i klagomål öfver »denna fördömda lutherska sekt» och utvecklade en
rastlös verksamhet för att bekämpa denna. Bland de öfriga var tvifvelsutan hertig
Georg af Sachsen påfvens uppriktigaste anhängare. Redan alltifrån 1522 rörde sig
hans regeringsåtgärder förnämligast om Martin Luther. Han var öfvertygad om att
grufdriftens tillbakagång i hans malmbergsområden vore blott ett straff för att man
okristligt tolererat kättaren och att man till afvärjande af de grymma turkarne fram-
för allt måste slå ett slag för Guds ära genom att bestraffa och utrota det lutherska
kätteriet. Han vore, som han inskärper i en instruktion för sin ställföreträdare i
riksregeringen (våren 1522), besluten »att med all kraft, all makt och all förmåga
intill döden bekämpa denna villfarelse.» Han har hållit ord. Liksom han i sitt
hemland oupphörligt förde ett guerillakrig mot sina undersåtar, så underblåste han
i Nurnberg inom riksstyrelsen de kyrkliga lidelserna, så ofta han egde att där
intaga sin plats. Han hade omedelbart genomdrifvit ett mandat, hvari riksstyrelsen upp-
manade hans kusin, kurfursten af Sachsen, att inskrida mot de kyrkliga nyhetsma-
karne. Och knappast hade han hört talas om Luthers återkomst till Wittenberg,
förrän han ansträngde sig för att hos riksregeringen utverka en befallning till kur-
furst Fredrik att taga Luther tillfånga »i afvaktan på vidare order från Hans Kej-
serliga Majestät» och strängt straffa de wittenbergare, som beskyddat den bannlyste
och i akt förklarade, med andra ord: att utföra ediktet i Worms.
I fråga om nitälskan stod Hohenzollraren Joakim I af Brandenburg icke tillbaka
för den wettinske fursten, om han också icke egde något af renheten i hertig Georgs
kyrkliga sinnelag. Tidigast af alla - redan i Worms - hade den brandenburgske
kurfursten tagit parti mot påfvedömets fiende. Vi veta i våra dagar, att han också
före alla andra genom vissa medgifvanden från påfvens sida låtit på förhand betala
sig för sitt välförhållande.
Samma väg inslogo ett par år senare också herligarne Wilhelm och Ludwig af
Bayern. Icke särdeles religiöst intresserade, ådagalade de från år 1522 en hög grad
af kyrkligt nit. Denna Wittelsbacharnes hållning skulle blifva ödesdiger för fäder-
neslandet. Inom kort skulle med deras tillhjälp den första sprängkilen drifvas in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
