Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 1525 års revolution och reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1525 ÅRS REVOLUTION OCH REFORMATIONEN. 323
massan bestode af vilseförde. Han kände deras våldsdåd och raseri ej endast af
hörsägner. Med fara för sitt lif hade han ställt sig midt ibland dem och i trakten af
Harz och Timringen sökt bringa dem till förnuft. Men hans ord hade förklingat.
Makten af hans personlighet hade knappast räckt till för att skydda honom själf
för de halsstarriga sällarnes ovilja.
Hvad som ändrat sig var således ej hans uppfattning utan situationen.
Men måhända äro vi nödsakade att mot denna skrift rikta en annan förebråelse,
den som Luther själf trodde sig vara tvungen att förebygga, i det han afslutade sin
skrift med orden: »Tycker någon detta vara för strängt, betänke han, att uppror är
outhärdligt och i hvarje stund världens förstörelse är att vänta.»
Var nu detta ett hårdt, ja alltför hårdt tal? Redan Luthers samtida hafva tagit mång-
faldig anstöt af den »stränga lilla skriften mot bönderna», till och med sådana per-
soner, som stodo reformatorn nära. Ännu en af reformationens senaste protestan-
tiska häfdatecknare talar om »den förfärliga skriften» och utropar: »Aldrig har ut-
rotandet af de som »helvetsbränder» och »djäfvulslemmar» brännmärkta motståndarne
med större obarmhärtighet predikats, aldrig satsen: »Ändamålet helgar medlen» för-
domsfriare uttalats». Man söker emellertid i den lilla skriften, hvars väsentliga inne-
håll jag med ordagrant anförande af alla hufvudpunkter
angifvit, förgäfves ett enda ord, som predikar motståndarnes
utrotande. Men det medel, hvars helighet förkunnas -
det är kriget, det är slaktningen! Ty det är endast tal
om furstarnes kamp på öppna fältet man mot man, hvari
äfven de löpa fara att sätta lifvet till. Ej ett ord om be-
straffning af de underkufvade, hvilket vid den tiden ju
äfven varit föga på sin plats. Detta flygblad innehöll
således intet annat än maningen att utan dröjsmål och
till det helas välfärd, till båtnad för de många, hvilka
endast nödtvunget följde böndernas fälttecken, sätta hårdt
mot hårdt. Eller borde han tilläfventyrs anropa sina furstar
att för all del icke utgjuta något blod, att med godhet De upproriska böndernas
lugna de rasande skarorna eller också taga sm tillflykt sigill
till bönegång OCh procession? Efter det enda bevarade
Och hvar kan man spåra någon obarmhärtighet? originalet i Wurzburg.
Vill man lära känna en skoningslös motståndare till
bönderna, så behöfver man blott gå till de bref, som under hela den tid kriget räckte
af den bayerske kanslern Leonhard von Eck riktades till hans furstar. I dessa
varnar han dem »att med förnuftsskäl och mildhet slita tvisten med bönderna»
d. v. s. att på något sätt inlåta sig i förhandlingar med dem, enär »ingen heder och
ära» funnes hos dem. I stället måste man med skoningslös stränghet inskrida mot dem.
»Den som skonar bönderna, han uppföder sin fiende. Fördenskull behagade Eders
Furstliga Nåde med stränghet förfara mot dem». »Och om det också vore än så många
tusen af dem, så måste Eders Furstliga Nåde icke annorlunda tänka, än att turken är
förhanden, försvara sig och därvid dö eller blifva förjagad.» Ett erbjudande af rätt och
billighet, såsom Luther tillråder, är härvidlag uteslutet. Och huru gärna tager icke Eck
»tillbörligt straff» på de underkufvade! Efter böndernas afskyvärda blodsdom i
Weinsberg, hvarest de läto grefve von Helfenstein jämte 23 adliga kamrater springa
gatlopp genom deras spjut - en för öfrigt ensamt stående akt af bondegrymhet -,
skrifver Eck: »Jag hoppas dock till Gud, att det inom kort tid med stränghet och
på lika sätt skall hämmas och vedergällas, hvartill jag icke allenast vill råda utan,
så vida jag är tillstädes, med egen hand förhjälpa.» Några veckor senare hade han
den tillfredsställelsen att kunna inberätta, att man »långsamt och efter alla konstens
regler vid ett träd stekt» en af bofvarne från Weinsberg.
Huru helt annorlunda Luther! När efter upprorets kufvande många herrar och
junkrar med fruktansvärd grymhet hämnades på de stackars besegrade, hvarvid de
vida öfverbjödo allt hvad bönderna förbrutit, då utfor han i skarpa ord mot »de ur-
sinniga, rasande, galna tyrannerna, de där äfven efter slaget icke kunna blifva mätta
på blod.» -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
