Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8 Karl V, makterna och riket från 1525 till 1532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 TH. RRIEGER, REFORMATIONEN.
sin tillhörighet och hvilken dag som helst ånyo kunde öfversvämma. För att för-
svara sig mot dem såg han sig helt och hållet hänvisad till Tysklands understöd.
På grund däraf hade huset Habsburg genom sin storartade makttillväxt i början inga-
lunda blifvit i stånd till någon större maktutveckling; först de tyske härskarne
under motreformationen kunde i världskampen kasta hela tyngden af dessa främ-
mande riken, i vågskålen. Ferdinands redan förut svaga rörelsefrihet minskades
tvärtom härigenom ytterligare, och hans beroende af Tyska riket ökades. Så har
förvärfvet af dessa båda kronor haft samma välgörande inflytande på reformationens
öde i Tyskland som Karl V:s oupphörliga invecklande i de stora världshändelserna.
Så svårt Ferdinand än måtte klaga öfver de förhärjande verkningarne af kätteriets
förfärliga farsot, hvilken han tidigare med kraft bekämpat, - hans arm var nu för-
lamad, och han såg sig dömd till overksamhet. Ja, än mer, han och hans broder kunde
icke en gång undgå nödvändigheten att göra de förhatade kättarne vissa medgifvanden.
Aldrig hade den ungerske konungens hjälplöshet hitintills varit så stor. På vå-
ren 1532 bröt kristenhetens fiende upp på sitt stora härtåg mot väster. Det gällde
icke blott Ungern, hvilket låg honom närmast i vägen. Det var ett världsfamnande
företag, till hvilket Suleimän rest sig. Han ville frånröfva konungen af Spanien den
usurperade kejsarvärdigheten och det till och med på tysk mark. Det var honom icke
obekant, att Tyskland var invéckladt i politisk splittring och religiös söndring. Han
kände till, att, såsom man uttryckte sig vid Höga porten, kejsaren ännu icke slutit
fred med Martin Luther.
De kristna land, som voro närmast utsatta för fara, grepos af fruktansvärd
förskräckelse. Hur stor denna fruktan var i Rom, framgår af påfvens plötsliga
beredvillighet att såsom kristne erkänna »lutheranerna», h vilka man dittills alltid
ställt på samma nivå som turkarne. Clemens VII förelade ånyo sina teologer augs-
burgska bekännelsen till bedömande, och då upptäckte man, att den icke alls vore
så farlig, och att en öfverenskommelse ingalunda låge utom möjlighetens gräns.
På f ven själf uppmuntrade kejsaren att förlika sig med protestanterna.
Och i själfva verket måste Karl, hur svårt det också kändes för honom, besluta
sig därtill. Den turkiska hären stod redan på ungersk mark. Alldeles nyss hade
Frankrike närmat sig den tyska oppositionen. Sedan nära nog ett år tillbaka
höllos Karls underhandlingar med schmalkaldiska förbundet sväfvande. De hade
icke kommit ur fläcken. Nu kom det nytt lif i dem. Också de evangeliske insågo
tillfullo nödvändigheten af en förlikning, hvilken endast de katolska ständerna med
alla medel motarbetade. I det de, till skillnad från protestanterna, gjorde svårigheter
med att lemna rikshjälpen mot turkarne, klandrade de skarpt Karls eftergifvenhet, som
nu gjorde honom benägen att afvika från beslutet i Augsburg. Detta motstånd kom i sista
hand säkert icke olägligt för kejsaren. Var han från början besluten att icke mer vika
från sin ståndpunkt, än nöden oundgängligen kräfde, att icke afstå någonting af den
katolska tron och sin framtid i Tyskland, så gaf honom hans trosfränders fientliga
hållning ett välkommet stöd för att vid underhandlingarne ådagalägga den segaste
hårdnackenhet och kom hvart och ett af hans medgifvanden att synas endast dess
värdefullare. Så kom det sig, att protestanterna i sin godmodiga patriotism, sin
politiska kortsynthet - endast landtgrefve Filip var fri från bäggedera - steg för
steg slogo af på sina ursprungliga fordringar och slutligen erhöllo blott en osäker
fred, alltifrån början behäftad med brister och alldeles otillfredsställande. Filip talade
med all rätt om en »oviss försäkran», om än det låg en af hans harm framkallad
öfverdrift däri, att han kallade freden löjeväckande och skymflig.
Freden, som aftalats den 23 juli 1532 i Niirnberg och af Karl V bekräftats den
2 augusti, var osäker, enär kejsaren blott för sin person afslöt den med de evange-
liske. Riket förpliktade han icke. Den vid den tiden i Regensburg pågående riksdagen
tog ingen notis om densamma. Freden var vidare från början bristfällig, emedan kej-
saren i en afgörande punkt endast gått med på en tvetydig formulering och höll den
utvägen öppen för sig att inom kort med deri ena handen taga tillbaka hvad han
gifvit med den andra. Den var fullständigt otillfredsställande, såväl hvad beträffar dess
omfattning som dess tidrymd. Den skulle blott vara gällande, tills ett koncilium
inkallades, och, i händelse detta icke kunde vinnas, tills religionsfrågan löstes genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
