Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9 Reformationens nya lyftning i Tyskland; reformationen och det öfriga Europa, 1532–1545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Vi hafva redan berört Henrik VIIIis egendomliga tvist med påfven, hvilket split ut-
gjorde det direkta upphofvet till omhvälfningen i de kyrkliga förhållandena i England.
Sin närmaste anledning har denna sålunda i nyckfullheten eller snarare de gemena
lustarne hos en sedligt förkommen, rå, ja, brutal furste, som kännetecknas redan
däraf, att han, efter förskjutandet af sin första gemål, med största själslugn skickade
två - Anna Boleyn och Katarina Howard - af de fem gemåler, som han längre
fram äktade, till schavotten, medan en tredje - Anna Cleve - i egenskap af utländsk
furstinna efter ett hälft års äktenskap fick återvända till sitt hemland. Den omstän-
digheten, att Henrik VIII, sedan han en gång slagit in på en påfvefientlig politik,
jämsides med de allra mest personliga syftemål, dessutom traktade efter en förstärkt
maktställning, har icke förmått lyfta hans despotiska politik, som i vissa afseenden
ländt England till välsignelse, ur en låg själfviskhets sfär.
Sedan konungen förlorat allt hopp, att påfven skulle förklara hans äktenskap med
Katarina af Aragonien upplöst, var han hänvisad till att själf söka vinna detta mål
i hemlandet. Ett hinder därför utgjorde endast det högre prästerskapet, påfvedömets
gifna representant i England. Till den ändan måste hierarkiens makt krossas. Dess
oafhängighet utgjorde öfver hufvud taget, sedan kardinal Wolsey, Englands store
statsman, undertryckt parlamentets inflytande, det enda hindret för det kungliga
enväldet. Henriks skrupelfria hänsynslöshet fann medel och utvägar att sätta skräck
i prästerskapet, som af de öfriga ständerna lemnats i sticket. Redan i början af år
1531 erkände de konungen som »sin ende och öfverste herre», som »sitt öfverhufvud».
Tre år senare satte ett parlamentsbeslut - Henrik VIII älskade att i det yttre arbeta
med lagliga medel -, den s. k. suprematiakten, kronan på verket. Englands kyrka
förklarades för oberoende af »biskopen af Rom», och i den hittillsvarande påtliga
myndighetens ställe med dess inkomster samt alla de rättigheter, som innefattades
af dess jurisdiktion, dess visitationsrätt och andel i biskopsval, insattes den kungliga
makten. Hvarje opposition mot denna supremati skulle anses för högförräderi, liksom
äfven hvarje bestridande af det nya äktenskapets - med Anna Boleyn - giltighet
samt den uteslutande arfföljdsrätt, som tillkomme den i detta äktenskap födda prin-
sessan Elisabeth.
Därmed var den nya »anglikanska» kyrkan färdig, hvilken skilde sig från den
engelska medeltidskyrkan endast därigenom, att i spetsen för henne i stället för
påfven stod en världslig regent, som till på köpet var utrustad med oinskränkt makt;
ty till och med i fråga om trosangelägenheter utgjorde han rättens källa. Under hans
beskydd stodo därmed, så länge han icke till äfventyrs skapade en ny troslära, som
aflöste den hittills gällande, äfven de gamla kättarlagarne. Henrik VIII var förvisso
besluten att handhafva dem. Det var därför ej underligt, att evangeliske och papister
på samma sätt nu föllo offer: de förre såsom högförrädare gentemot kyrkans
gamla troslära, de senare såsom högförrädare mot hennes nya öfverhufvud. För
Henriks halstarriga, obevekliga och skoningslösa karaktär betydde det ingenting, om
detta öde drabbade vän och fiende. Så måste äfven två män, som en gång stått
konungen nära, besegla sin trohet mot påfven: sommaren 1535 slutade biskopen af
Rochester, John Fisher, och den store humanisten Thomas Moore med ståndaktigt
mod sitt lif på schavotten. Den sistnämnde hade, sedan kardinal Wolsey 1529
dukat under för Anna Boleyns intriger och sitt klumpiga sätt vid försöket att uppnå
målet för sin härskares passion, såsom dennes efterträdare några år varit konungens
kansler och i denna egenskap Henriks medhjälpare i hans litterära tvekamp med
Martin Luther. Bägge de nämnda männen fasthöllo alltjämt vid rättmätigheten af
Henriks första äktenskap. Detta skymde alla deras förtjenster.
Denne härskare kräfde oinskränkt hängifvenhet. Hans man var den, som skarp-
sinnigast förstod att motivera den n}^a dogmen om den kungliga suprematien och
visste att på det mest omfattande sätt gå honom själf till hända vid utöfvandet af den-
samma. Den konsten förstodo två män, hvilka just därigenom vunno betydande
insteg i konungens gunst och som båda djupt ingripit i Englands öden: Cromwell
och Cranmer.
Thomas Cromwell, son till en handtverkare, hade redan af Wolsey anlitats som
en duglig medhjälpare; han hade af Henrik utnämnts till lordkansler och 1535 äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
